av Markus Wiechel (SD)
till Socialminister Lena Hallengren (S)
Den 18 november kunde vi i TT se hur socialminister Lena Hallengren (S) beklagade sig över att riksdagen skulle ha förhindrat regeringen från att vidta nödvändiga åtgärder i kampen mot coronaviruset. Närmare bestämt handlade kritiken om den krislag som regeringen själv valde att ta initiativ till i syfte att enklare kunna agera snabbt. Socialministerns kritiska uttalanden lämnar en hel del frågetecken, just mot bakgrund av vad som faktiskt hände i våras.
Efter ett rekordsnabbt förlopp samt några mindre justeringar från Lagrådet fick regeringen sin önskade krislag från en samstämmig och välvillig riksdag. Lena Hallengren (S) var mycket nöjd med resultatet.
Vad innebar då de nya befogenheter som regeringen önskat och fått av riksdagen? Genom ett tillägg i smittskyddslagen fick regeringen befogenheter att stänga ned allt ifrån hela köpcentrum, restauranger, pubar, gym och sportanläggningar till flygplatser eller tågstationer i syfte att förhindra smittspridning. De beslut som regeringen kunde fatta skulle inte behöva något godkännande från riksdagen utan skulle gälla direkt, med en kontroll av riksdagen först i efterhand. De fick därmed en unik möjlighet att agera snabbt.
Vad som hände sedan är vi alla väl medvetna om. Regeringen var passiv. Det råder i dag inget tvivel om att den handlingsförlamning som regeringen har visat under denna pandemi inte bara inneburit ett enormt lidande med tusentals dödsoffer, utan dessutom gjort vårt land ökänt för just detta.
I stället för att ödmjukt erkänna sina misstag, alternativt ha lyssnat till oss som från början kritiserat den påstådda strategin, väljer socialministern likt sina ministerkollegor att skylla ifrån sig: Ansvaret är allas, inte bara regeringens och precis allt som gått snett skylls på vårdföretagare, kommuner, regioner, riksdagen och den svenska förvaltningsmodellen. Oavsett om det rör sig om testkapacitet, skyddsutrustning eller nationella restriktioner.
Att slå ifrån sig ansvar och skylla ifrån sig är uppenbarligen tacken för borgfreden och för att riksdagen gav regeringen precis de verktyg som den önskade (men aldrig använde). Socialminister Lena Hallengrens (S) uttalanden i TT framstår som rena påhitt.
Med anledning av detta vill jag fråga socialminister Lena Hallengren:
Vilka åtgärder i kampen mot coronaviruset menar ministern att riksdagen skulle ha förhindrat regeringen från att vidta, och vad var det som enligt ministern saknades i den så kallade bemyndigandelagen (krislagen)?