av Linda Lindberg (SD)
till Statsrådet Ardalan Shekarabi (S)
Ännu ett fall har nu rapporterats där en ung kvinna valt att ta sitt liv då samhällets stöd och det sociala skyddsnätet ej funnits i tillräcklig utsträckning.
Enligt socialförsäkringsbalken ska aktivitetsersättning beviljas från 19 års ålder och om den sökande under tiden kan delta i aktiviteter som kan antas ha en gynnsam inverkan på hans eller hennes sjukdomstillstånd eller fysiska eller psykiska prestationsförmåga. Trots att allt uppfyllts så avslogs hennes ansökan. Försäkringskassans beslut överklagades till förvaltningsrätten, vilken beviljade henne ersättning. Dock kom beslutet för sent.
Enligt uppgifter från Försäkringskassan har antalet avslag på ansökan om aktivitetsersättning ökat, vilket gäller såväl nya som redan beviljade ärenden. Ingeborg Watz Forslund, områdeschef för aktivitetsersättning på Försäkringskassan, menar att det beror på att man fick ett regeringsuppdrag som menade att man skulle utveckla utredningarna inom ersättningen, varpå Försäkringskassan även genomförde en så kallad fördjupad rättslig kvalitetsuppföljning. Före 2015 fanns det nästan inga avslag och under åren har varken lagstiftning eller rättspraxis ändrats så ökningen går generellt sett inte att förklara förutom de regeringsuppdrag som givits. Problematiken att många mår dåligt är också känd av områdeschefen.
Att ersättning från välfärdssystemen hamnar rätt är av största vikt, men vid ett avslag är det viktigt att ungas förmågor tas till vara och att Försäkringskassan ser till att unga personer som får avslag på sin ansökan om aktivitetsersättning får vägledning till rätt instans, det vill säga att myndigheten tar sitt samordningsansvar, vilket också påpekades i Inspektionen för socialförsäkringens rapport Aktivitetsersättning till trettio års ålder – vad händer sedan? (ISF 2017:5)
Precis som det är av största vikt att ersättning hamnar rätt är det av största vikt att vi har säkra bedömningar och att personer som har rätt till stöd inte nekas, riskerar att falla mellan stolarna, eller i värsta fall ge upp sin vilja att leva.
Med anledning av detta vill jag fråga statsrådet Ardalan Shekarabi:
Vilka åtgärder avser statsrådet att vidta för att minska felaktiga bedömningar av aktivitetsersättningen så att unga får det stöd de är berättigade till?