av Björn Söder (SD)
till Utrikesminister Ann Linde (S)
Tisdagen den 15 september 2020 blev en historisk dag då både Förenade Arabemiraten och Bahrain undertecknade fredsavtal med Israel. Undertecknandet skedde i USA, som genom president Trumps försorg förhandlat fram fredsavtalen.
Avtalen har redan sedan de tillkännagavs gett stora resultat. Varje dag kommer nya kungörelser om samarbeten och affärer länderna emellan. Fler arabländer har nu också visat intresse av att närma sig Israel.
Det är dock inte alla som jublar över att Israel och arabländer nu sluter fredsavtal som stärker regionen. Den svenska regeringens samarbetspartner, den palestinska myndigheten, och andra palestinska organisationer har blivit upprörda över att fred och stabilitet nu håller på att etablera sig. För dem är det uppenbarligen viktigt att bibehålla konflikten eftersom den genererar stora ekonomiska belopp i form av bistånd från bland annat Sverige och politiska stöd från bland annat den svenska regeringen.
Palestiniernas president Mahmud Abbas, som Socialdemokraterna brukar bjuda in till sin partikongress, och hans talespersoner har beskrivit avtalen som såväl ett svek som ett knivhugg i ryggen, och i samma stund som fredsavtalet undertecknades i Washington avfyrades två raketer från Gaza mot Israel. Hamas utlyste ”vredens dag” och uppmanade folk i Gaza att protestera.
Från svenskt regeringshåll är kritiken mot palestiniernas agerande tyst, men tystnaden är samtidigt väl talande. I stället har utrikesministern i en kort kommentar sagt följande: ”Vi hoppas att överenskommelsen mellan Israel och UAE respektive mellan Israel och Bahrain kan bidra till en öppning för förhandlingar mellan Israel och Palestina. Det enda långsiktigt hållbara alternativet för fred och mellan Israel och Palestina är ett slut på ockupationen och en lösning med två stater i fred och säkerhet, förankrad i folkrätten och framförhandlad mellan parterna.”
I stället för att rikta kritik mot sina palestinska vänners agerande om ovilja till fred och stabilitet riktar hon åter fokus på Israels ”ockupation”. Det är synnerligen anmärkningsvärt, om än inte förvånande, men det bidrar ju på intet sätt till att försöka reparera de redan av den svenska regeringen skadade diplomatiska förhållandena med den enda demokratiska staten i sitt område, Israel. Tvärtom.
Med anledning av detta vill jag fråga utrikesminister Ann Linde:
Avser ministern att kritisera de palestinska företrädarnas uttalanden, och om inte, varför?