av Markus Wiechel (SD)
till Socialminister Lena Hallengren (S)
I Göteborgs-Posten den 26 oktober kunde vi följa en rad kvinnor som berättat om svårigheten med att få ett planerat kejsarsnitt beviljat på sin auroramottagning. Dessa kvinnor utgör bara toppen på ett isberg då vi vet att tusentals kvinnor i hela landet förnekas snitt trots uppenbara fysiska och/eller psykologiska skäl. Att dessa kvinnor nekas snitt och förpassas till en systematisk paternalism är illa nog, men vanvården slutar sorgligt nog inte där. Flertalet kvinnor som vädjar om att få kejsarsnitt förminskas, förlöjligas och bryts ned. De får dessutom en förvrängd och överdriven bild av riskerna med ett kejsarsnitt, vilket flera kvinnor vittnar om i en debattartikel i Göteborgs-Posten den 7 november. Den bild som förmedlas på olika mottagningar runt om i landet visar på intet sätt att man tar hänsyn till patientlagen, som ska säkerställa rätten att välja det alternativ som kvinnan föredrar, när det är likvärdigt.
Skribenterna i den ovan nämnda debattartikeln bekräftar, genom sina egna erfarenheter, hur en auroramottagning i Göteborg bara genom sitt arbetssätt vållar skada och onödigt lidande. Följden av den vanvård vi ser drabbar dessutom gravida kvinnor som redan befinner sig i beroendeställning och som blir förlöjligade i en situation där de egentligen borde få hjälp och stöd. I en insändare till Göteborgs-Posten den 15 november beskriver en kvinna besöket på sin auroramottagning på följande sätt: Vill du fortfarande föda med planerat kejsarsnitt efter tre möten med auroramottagningen, då är du galen nog för att verkligen vilja det.
Att förlossningsläkare och barnmorskor, som i grund och botten ska finnas till för att säkerställa sina patienters välmående och hälsa, kan behandla sina patienter på detta sätt kan inte betraktas som något annat än en skandal. Ingen kan påstå att kvinnor, som redan befinner sig i en exceptionellt utsatt situation, ska behöva drabbas av detta övergrepp från aurora eller förlossningsvården.
Inom förlossningsvården finns massor av duktiga medarbetare som gör sitt yttersta för att hjälpa sina patienter, men det gäller inte överallt. Den vanvård vi ser och som många kvinnor vittnar om får inte negligeras.
Mot bakgrund av detta vill jag fråga socialminister Lena Hallengren:
Kan vi förvänta oss att ministern vidtar åtgärder för att säkerställa att förlossningsvården går ut med likvärdig, rättvis och opartisk information om riskerna med olika förlossningssätt, och vad avser ministern att göra för att förhindra ovan nämnda bemötande av kvinnor som besöker en auroramottagning?