av Ann-Sofie Lifvenhage (M)
till Finansminister Magdalena Andersson (S)
Plastpåseskatten i dess nuvarande utformning skjuter utanför målet då vi beskattar en produkt som i det svenska vardagliga samhället köps för att bära hem varor i och därefter används till soppåse, vilket säkerställer att påsen kommer tillbaka till återvinning genom sophämtningen. En kedja som sluts samman från tillverkning till återvinning.
Den plaståtgång i vårt samhälle som till skillnad från plastpåsen inte fyller någon fortsatt funktion är emballage kring produkter. Något incitament för att minska denna onödiga plastanvändning finns inte.
För konsumenten håller inte Sveriges miljöpolitik ihop. Paprikan som är engångsförpackad i plast i butiken, med en förpackning som inte fyller någon funktion alls efter att ha tagits ur bruk, beskattas inte medan plastförpackningen som jag bär hem paprikan tillsammans med övriga varor beskattas trots att den har en längre livslängd med fler potentiella uppgifter. Emballage om leksaker med mera följer samma tema som paprikan – plast helt i onödan men utan straffskatt.
Den nuvarande utformningen har medfört ett förändrat beteende i så motto att soppåsarna numera köps i storpack på rulle – utan straffskatt – och varorna bärs hem i pappkassar med kortare livslängd, sämre hållbarhet och med åtgång av fler träd som konsekvens.
Med anledning av detta vill jag fråga finansminister Magdalena Andersson:
Kommer ministern att arbeta för en förändring av utformningen av plastpåseskatten?