av Markus Wiechel (SD)
till Socialminister Lena Hallengren (S)
Den 24 augusti 2021 återkopplade socialminister Lena Hallengren på en fråga från undertecknad (2020/21:3424) rörande bekämpning av smitta bland yngre. Frågan ställdes mot bakgrund av de svaga åtgärder som vidtas i Sverige med syftet att minska smittspridningen i denna grupp – man struntar bland annat att följa rekommendationer från ECDC om skolmiljön. I svaret är socialministern mycket tydlig med att regeringen inte anser att det är nödvändigt med några ytterligare åtgärder (men att det kan vidtas ”vid behov”). Mot bakgrund av svaret från en annan fråga från undertecknad (2020/21:3394) står det även klart att socialministern inte avser verka för vaccination av barn från 12 år, då Folkhälsomyndigheten inte tagit ställning för en sådan åtgärd.
Hur kommer det sig, kan man fråga sig? Onsdagen den 25 augusti påstod den svenske statsepidemiologen att det saknades vaccin för 12–15-åringar, ett påstående som inte stämmer. Den nationelle vaccinsamordnaren har bland annat bekräftat att det fanns tillräckligt med vaccin för att även vaccinera dessa – det finns till och med ett vaccinöverskott. Sedan dess har signalerna från statsepidemiologen, som återkommande under pandemin gått ut med grova felaktigheter, varit att vaccination inte styrs utifrån tillgång utan utifrån behov (svar vid myndighetens pressträff den 26 augusti). Vederbörande menar med andra ord att vi inte har något behov av att vaccinera barn och ungdomar; underförstått anses det vara bättre att de riskerar infektion från sjukdom.
Sveriges hållning i denna fråga är tämligen unik bland i-länder. Närmare bestämt är vi det enda landet i EU som inte vaccinerar 12–15-åringar. En helt annan bedömning har med andra ord gjorts av nära på samtliga smittskyddsmyndigheter. Även i Sverige finns tunga röster från experter som förespråkar den internationellt gångbara taktiken, och den ofta citerade matematikprofessorn Tom Britton har klargjort att smittspridningen inte kan stoppas utan att vaccinationen även innefattar denna grupp.
Att Folkhälsomyndigheten återkommande och närmast konsekvent har haft fel är numera inte bara en gissning, det är ett faktum. Vidare är det tydligt att statsepidemiologen, som enligt medieuppgifter inte har trott på vare sig en andra, en tredje eller en fjärde våg i pandemin, inte är intresserad av att ta till sig av sina betydligt mer framgångsrika kollegor. Denna naivitet kostar i liv och hälsa samtidigt som en ökad smittspridning dessutom riskerar att leda till nya, svårare infektioner.
Mot bakgrund av ovanstående önskas socialminister Lena Hallengren svara på följande:
Vad krävs för att ministern ska lyssna till smittskyddsexperter i andra EU-länder eller stora internationella organisationer, och varför menar ministern att den svenska folkhälsomyndigheten är mer tillförlitlig?