av Marléne Lund Kopparklint (M)
till Justitie- och migrationsminister Morgan Johansson (S)
Konsekvenserna av att utsättas för sexualbrott som barn är kända och är en akut folkhälsofråga. Personer som har blivit utsatta för flera traumatiska upplevelser i barndomen löper tolv gånger större risk att begå självmord än övriga. Sexuella övergrepp är en traumatisk upplevelse, och 20 procent av alla barn i Sverige blir utsatta för sexuella övergrepp. Det motsvarar ungefär 452 000 barn.
Vi får inte ha lite halvt osäkra åtgärder som vi tror har effekt och som vi tror används som metod för att förebygga sexualbrott mot barn. Ett tydligt exempel på detta är den frivilliga farmakologiska behandlingen inom kriminalvården, eller kemisk kastrering som det ofta kallas. Det finns pågående forskning i Sverige om detta, och enligt läkarna/forskarna visar den på goda resultat. Eller?
Enligt riksdagens utredningstjänst har endast 40–50 personer gått i sådan behandling sedan 2018. Utredningstjänsten kunde heller inte få fram om det finns vetenskapliga studier som visar att behandlingen har god effekt. Man kunde heller inte följa upp hur många som har fullföljt behandlingen eftersom kriminalvården inte följer upp detta. Av uppgifterna framgår heller inte hur många av de klienter som deltar i behandlingen som har dömts för sexualbrott mot barn.
Vi måste ha ordning och reda i de metoder som vi lutar oss mot och som vi tror har effekt. Detta måste regeringen ha koll på. Samhällets skyddsnät har brustit under alltför många år. Det ska vara viktigare att skydda våra barn än att undvika att trampa en potentiell förövare på tårna. Barns rätt att inte utsättas för risker ska sättas i främsta rummet.
När det gäller farmakologisk behandling för personer som har begått sexualbrott ska det utredas om det har god effekt. Det ska också följas upp hur många som fullföljer behandlingen. Den forskning som vi ska luta oss mot måste också säkerställas och inte baseras på uppgifter som lämnas på frivillig basis där dömda pedofiler ska svara på frågor som rör deras sexualitet och sexuella drift. Hur kontrollerar man att dessa uppgifter stämmer?
Med anledning av detta vill jag fråga justitie- och migrationsminister Morgan Johansson:
Hur ämnar ministern säkerställa att de metoder och behandlingar som kriminalvården använder sig av har evidensbaserad effekt?