av Markus Wiechel (SD)
till Utrikesminister Ann Linde (S)
Under en pressträff den 23 augusti fick utrikesminister Ann Linde en fråga om Sveriges så kallade feministiska utrikespolitik. Frågan som ställdes rörde närmare bestämt hur denna riktning utövas när det kommer till den oroväckande och tragiska händelseutvecklingen i Afghanistan.
Utrikesministern valde att svara med en påminnelse om hur Sverige har tagit emot afghanska flyktingar, vilket skulle visa på hur Sverige ställt upp för afghaner i nöd. Problemet är bara att utrikesministern över huvud taget inte svarade på frågan, och det är kanske inte så märkligt. Av de cirka 48 000 afghaner som beviljats uppehållstillstånd i Sverige under åren 2014–2020 har det gått två män på varje kvinna, och färre än en tredjedel av dessa har kommit hit som flyktingar. Det är således en gåta hur utrikesministern kan se detta som en del av en påstådd feministisk politik, när man i huvudsak bistått män (som lämnat sina familjer i exempelvis Iran eller krigets Afghanistan) och där de begränsade resurserna från samhället följaktligen har prioriterats för just dessa.
Den socialdemokratiska regeringen har synnerligen utmärkt sig i en fråga som rör en specifik grupp afghaner, nämligen att de så kallade gymnasieafghanerna ska få stanna permanent i Sverige.
Den aktuella gruppen utgörs till 99,6 procent av män varav cirka 80 procent hade ljugit om sin ålder i syfte att exploatera Sveriges asylsystem. Till råga på detta saknade de helt och hållet skyddsskäl och har därmed inte alls befunnit sig i nöd. Trots detta var regeringen så mån om att åsidosätta sunt förnuft och slösa våra gemensamma tillgångar att man gick vidare med förslaget som totalsågats av Lagrådet med följande ord: ”Gränsen har nåtts för vad som är acceptabelt i fråga om hur lagstiftning kan utformas.”
Med anledning av detta vill jag fråga utrikesminister Ann Linde:
Hur utövar ministern en feministisk utrikespolitik i eller gentemot händelseutvecklingen i Afghanistan?