av Markus Wiechel (SD)
till Utbildningsminister Anna Ekström (S)
Efter en genomgång av tidningen Dagens Nyheter stod det klart att Sverige har en 7,7 gånger så hög barnadödlighet av covid-19 som genomsnittet i våra nordiska grannländer. Myten som tidigt spreds av svenska myndighetspersoner att barn klarade covid-19 har sedan länge kunnat motbevisas. Utöver de som själva avlidit har tusentals drabbats av långtidscovid. I Storbritannien beräknas 10 procent av barnen som drabbats av covid-19 ha fått långtidscovid, enligt en ny studie. I exempelvis USA tacklar man bland annat den mer smittsamma deltamutationen genom att CDC rekommenderar munskydd till samtliga som är över två år vid offentliga inomhusmiljöer.
De unga kan inte bara själva drabbas hårt av covid-19, de är även en riskfaktor just för att de sprider viruset vidare till personer som tillhör riskgrupp (kanske en cancersjuk förälder eller ett syskon som genomgått transplantation): Uppskattningsvis 2 000 svenska barn har förlorat minst en förälder i covid-19. Tack vare den välansedda PNAS har en metastudie (av 350 studier) presenterats som visat att en tredjedel av de som smittats inte ens får några symtom men ändå kan sprida smittan vidare. Bland barn är ännu fler symtomfria.
Folkhälsomyndigheten fick vid den första presskonferensen efter sommaruppehållet en relevant fråga mot bakgrund av att skolorna snart öppnar igen: Har myndigheten undersökt hur många barn som kan tänkas bli smittade av covid-19 i skolorna? Svaret var att de över huvud taget inte har gjort någon sådan beräkning. Trots att den främsta myndigheten som ansvarar för smittskydd uppenbarligen inte har någon koll alls på situationen, samt återkommande räknar fel på scenarier, togs möjligheten för skolor att bedriva distansundervisning bara ett par dagar innan den aktuella presskonferensen. Alla lärare och elever kommer således att tvingas att vara på plats i skolorna. Rektorer, som förväntas göra en egen riskbedömning och därtill anpassa arbetsplatsen efter den, står utan möjligheter att agera – och har svårt att leva upp till de förhållandevis svaga krav som ändå ställs från Arbetsmiljöverket.
Paradgrenen i Sverige tycks vara att ingen vet hur många som drabbats eller hur hårt de har drabbats. Att ta reda på detta tycks inte heller vara särskilt intressant, och definitivt inte att göra något för att skydda befolkningen. Regeringen har nu haft över 18 månader på sig att reformera skolan till en förhållandevis smittsäker arbetsplats. Trots detta lyser åtgärderna med sin frånvaro, och såväl skolpersonal som elever förpassas till en tillvaro utan möjlighet att skydda sig. Därtill har vi sett hur Folkhälsomyndigheten sprider desinformation: Den 12 augusti 2021 sa exempelvis Sara Byfors (från Folkhälsomyndigheten) till SVT att munskydd inte är en effektiv åtgärd i skolorna. Det är ett uttalande som går emot såväl WHO som ECDC med flera internationella organ. Den här typen av uttalanden riskerar att stigmatisera dem som önskar skydda sig mot smittan samtidigt som det rakt av innebär att färre använder effektiva skydd och därmed minskad förståelse för smittskyddet.
Mot bakgrund av ovanstående önskas utbildningsminister Anna Ekström svara på följande fråga:
Vad har ministern vidtagit för åtgärder i syfte att säkerställa ett stärkt smittskydd på landets skolor, och hur kan ministern motivera att möjligheten till distansstudier tagits bort?