av Katarina Brännström (M)
till Infrastrukturminister Tomas Eneroth (S)
I händelse av olika former av kris behövs det beredskapsflygplatser. Trafikverket fick i uppdrag att göra en översyn av de svenska beredskapsflygplatserna för att säkerställa beredskap så att samhällsviktiga lufttransporter ska kunna utföras oavsett tid på dygnet. I rapporten föreslogs ytterligare nio flygplatser i beredskap utöver de redan tio befintliga. Problemet är dock att Sverige har många vita fläckar för beredskapsflygplatser, vilket försvårar verksamheten.
I sydöstra Sverige blir det enligt planen endast Ronneby som föreslås, med ett upptagningsområde som omfattar Blekinge, Kronoberg och Kalmar län och nordöstra Skåne, alltså ett geografiskt mycket stort område. Att vissa regioner inte har tillgång till beredskapsflygplatser påverkar framför allt sjukvården som kan behöva transportera svårt sjuka patienter på ett snabbt och effektivt sätt. Den ökande användningen av ambulansflyg påverkas också; dessa ska vara beredda att lyfta akut, exempelvis vid stora olyckor men också för transporter som kräver intensivvård, kuvös och hjärtlungmaskin och kunna användas för att frakta organ med mera. Detta blir inte möjligt om inte personal finns på plats dygnet runt.
Flygplatsen i Växjö har ett strategiskt gott läge utifrån de sex sydligaste länen, vilket även är en bedömning som MSB gjort när det gäller placering av helikopterresurs för brandbekämpning och utplacering av nationella skogsbrandsdepåer, som finns i både Ljungby och Växjö. Men Växjö finns trots det inte med i planen för nya beredskapsflygplatser.
Med anledning av detta vill jag fråga infrastrukturminister Tomas Eneroth:
Anser ministern att det är rimligt att inte ha en beredskapsflygplats i varje region i ett avlångt land som Sverige givet den plan för beredskapsflygplatser som föreslagits, eller avser ministern att agera för fler flygplatser?