av Mats Nordberg (SD)
till Statsrådet Per Olsson Fridh (MP)
Sverige har i många år varit en av de största biståndsgivarna till Etiopien. Bara sedan 1998 har Sverige bidragit med över 8 miljarder kronor, men även under den stora svältkatastrofen på 1980-talet var Sveriges bistånd mycket stort.
Efter att Abiy Ahmed tillträdde som premiärminister 2018 var förhoppningarna stora om en mer demokratisk och fredlig utveckling i landet. Abiy Ahmed slöt snabbt fred med ärkefienden Eritrea, till och med till priset av förlusten av territorium som Etiopien ansåg som sitt. För detta belönades han med Nobels fredspris 2020.
Därefter har tyvärr mycket förändrats. Etiopien och Eritrea kämpar nu med vapen i hand mot den etiopiska provinsen Tigray, vars huvudsakliga befolkning tigreanerna tidigare haft mycket stort inflytande över landets styrelse. Oavsett skuldfrågan beträffande konfliktens uppkomst måste det konstateras att massiva övergrepp mot civilbefolkningen har rapporterats och att regeringssidan verkar vara ansvarig för en övervägande del av dem.
Sveriges bistånd till Etiopien måste nu rimligen anpassas efter den nya situationen och tydligt användas för att betona att vårt bistånd inte är ovillkorat. Sverige har som en dominerande biståndsgivare både möjlighet och skyldighet att använda sin position för att minska övergreppen. Tills situationen har förbättrats är en markering i form av bromsande av betydande delar av biståndet och en översyn av vad biståndet går till, allt i kombination med kritisk dialog, därför på sin plats.
Min fråga till statsrådet Per Olsson Fridh är därför:
Hur har Sverige agerat för att med biståndet som verktyg påverka Etiopiens regering till att sätta stopp för övergreppen från regeringssidan och dess allierade i Tigray?