av Björn Söder (SD)
till Utrikesminister Ann Linde (S)
Sedan någon vecka tillbaka pågår ett uppror mot den shiamuslimska diktaturen i Iran. Det som utlöst den senaste vågen av demonstrationer är vattenbristen i den sydliga provinsen Khozestan, men protesterna har spridit sig igenom landet och riktar in sig även på det katastrofala politiskt-ekonomiska läget.
Säkerhetsstyrkorna i landet har bemött demonstranternas legitima kritik med att öppna eld och skjuta tårgas mot demonstranter och genomföra utomrättsliga arresteringar. Amnesty International har verifierat att Irans säkerhetsstyrkor brukat militära vapen mot demonstranter i Khozestan. Hittills har tio döda och tiotals skadade i Khozestan bekräftats. Detta utgör ett tydligt brott mot internationellt rätt. Man har även från myndigheternas sida begränsat internettrafiken i Khozestan och i vissa delar av landet, och fria medier tillåts inte rapportera om läget.
Advokaten, debattören och Irankännaren Nima Rostami skriver i ett debattinlägg i Bulletin att ”även om regimen lyckas slå ner protesterna kommer nästa protestvåg att utlösas relativt snart. Statsapparatens övergrepp mot oliktänkande och kontroll av befolkningen är endast jämförbar med sovjetiska KGB eller östtyska Stasi. Men för att frigöra sig ur islamisternas grepp är det iranska folket i behov av stöd. Det internationella samfundet har med sin eftergiftspolitik normaliserat diktaturen i Iran.”
Vidare skriver han: ”Tystnaden om läget i Iran har, särskilt från EU:s sida och Sveriges rödgröna regering, varit skandalös. Trots iraniernas strävan efter demokratiska reformer och missnöjet med den islamiska diktaturen har Irans islamistiska agenda via lobbyister normaliserats i Väst. På samma sätt som Nazityskland inte kunde reformeras inifrån är iraniernas motstånd i behov av internationellt stöd. Under rådande förtryck är reformer i demokratisk anda och förändring inifrån närmast en ouppnåelig uppgift – fascistiska kontrollfunktioner tillåter inte förändring. EU och Sverige kan och bör ställa krav på demokratiska reformer i Iran. Ett sådant krav förutsätter samordning och politisk vilja. Men sådana är just nu obefintliga, vilket är obegripligt.”
Av denna anledning vill jag fråga utrikesminister Ann Linde:
Avser utrikesministern verka för att samla det internationella samfundet till stöd för demonstranterna i Iran och i så fall på vilket sätt?