av Markus Wiechel (SD)
till Socialminister Lena Hallengren (S)
Bristen på skyddsutrustning har som bekant varit enorm under coronapandemin, så även inom sjukvården och äldreomsorgen. På flera håll var det till och med så illa ställt att personal inom hemtjänsten och på äldreboenden tvingades använda olika hemmasydda munskydd av gammalt tyg samt hemmaklistrade visir av overheadfilm. Det fanns även omfattande exempel på personal som fick arbeta helt oskyddade med ökad smittspridning och massdöd bland brukare som resultat.
Att det kunde gå så här långt, och att man aktivt valde en påstådd strategi som tillät en hög smittspridning med vetskapen om dåligt rustade beredskapslager och en omfattande brist på skyddsutrustning är illa nog. Därtill är det fullkomligt oförståeligt att 72 ton skyddsutrustning från Socialstyrelsens nationella beredskapslager bokstavligen talat eldades upp. Närmare bestämt handlade det om 235 000 munskydd, 134 000 skyddsrockar och 1 miljon skyddshandskar, samtliga i oskadade och obrutna förpackningar.
Socialstyrelsens krisberedskapschef menade att hon tagit beslutet då denna utrustning varit för gammal, alternativt tillhört en äldre modell, och menade att det skulle innebära en falsk säkerhet om det skickades ut till det offentliga.
Mot bakgrund av att antalet som samtidigt tvingats arbeta utan eller med undermålig skyddsutrustning är många har beslutet inte helt oväntat mött hård kritik – inte minst från fackligt håll. Det beslut som Socialstyrelsens krisberedskapschef fattade att bränna denna utrustning kan och har med största sannolikhet också orsakat en ökad smittspridning i Sverige. Det lär dessutom ha bidragit till den omfattande död vi sett bland riskgrupper till följd av att det saknats skyddsutrustning.
Med anledning av detta vill jag fråga socialminister Lena Hallengren:
Delar ministern uppfattningen att myndighetens åtgärd att bränna skyddsutrustningen var nödvändig eller avser ministern att ta initiativ för att detta inte ska hända igen?