av Ann-Sofie Alm (M)
till Finansminister Magdalena Andersson (S)
När brödfabriken brann ned i Norrland och 130 människor förlorade arbetet över en natt var det naturligtvis en katastrof för alla inblandade. Statsministern var snabbt på plats med hela fackföreningsrörelsen vid sin sida och värnade högtidligt arbetstillfällena och de drabbade familjernas ekonomi.
När Strömstad över en natt förlorade 98 procent av sin handel och över 1 800 jobb riskerar att gå förlorade, ja då lyser hela regeringen med sin frånvaro. Varför gör regeringen skillnad på jobb och jobb?
Gränshandeln i Strömstad är Sveriges största gränshandelsindustri och den går upp i rök just nu. Detaljhandeln omsatte 84 miljarder mellan 2009 och 2019, vilket har bidragit till 12,4 miljarder enbart i momsavgifter till statskassan i Sverige. År 2018 omsatte detaljhandeln i Strömstad 665 350 kronor per invånare. Motsvarande siffra för Göteborg och Stockholm är 75 000 kronor per invånare.
I februari går korttidspermitteringarnas frist ut, och väldigt många människor är varslade. Risken är stor att det stora köpcentret Nordby stängs ned helt. Enbart de största företagen på Nordby har 800 anställda, och då är inte de mindre butikerna eller turistföretagen medräknade.
Coronakrisen i Strömstad har utvecklats till en brinnande coronakatastrof.
Den 16 mars i år stängde gränsen, och på åtta månader har många företagare maktlöst fått se sina livsverk försvinna.
30 procent av Strömstads arbetsföra befolkning spås nu bli arbetslös. Strömstad har 13 000 invånare och en arbetsför befolkning i dag om 6 000 personer. Om 1 800 av dessa 6 000 blir arbetslösa kommer det naturligtvis att bli tufft för övriga att bära hela välfärden. Det som oroar mig mycket är även den psykiska ohälsan som ökar i takt med arbetslöshet och förödande konkurser.
Min fråga till finansminister Magdalena Andersson är därför:
Avser ministern att förlänga korttidspermitteringarna för att rädda värdefulla arbetstillfällen i de hårt drabbade gränsregionerna?