av Aron Emilsson (SD)
till Kultur- och demokratiminister Amanda Lind (MP)
Under coronapandemin har endast åtta personer fått närvara vid en fysisk gudstjänst och andra former av kyrkliga förrättningar med undantag av begravningar. Samtidigt har ibland flera hundra personer fått besöka butiker. Det finns kyrkor i Sverige som rymmer flera tusen besökare och som med de regler som gäller för butiker hade kunnat ta emot flera hundra personer. Kulturlivet och idrotten får miljardbelopp i riktade stöd samtidigt som stödet till trossamfunden under pandemin varit några tiotals miljoner kronor.
Med en majoritet av den svenska befolkningen ansluten till Svenska kyrkan och stora skaror anslutna till frikyrkor och andra trossamfund utgör denna del av civilsamhället den mest omfattande och för många den viktigaste i livets viktigaste och svåraste stunder. Vidare finns det med runt 2 miljoner aktivt troende i Sverige en betydande risk i att de orättvisa pandemireglerna har skadat troendes förtroende för den offentliga makten.
Det har under pandemin blivit tydligt att den offentliga makten inte värdesätter själavård. Detta trots trossamfundens betydande roll i tider av kris. Kyrkorna är ansvarsfulla institutioner och söker bidra till samhällets väl genom att minska smittspridningen. Skulle fler än åtta personer samlas under en gudstjänst skulle det förmodligen ske under mer ordnande former än när fler än åtta personer befinner sig i en butik eller på en nattklubb. Ändock är restriktionerna mot trossamfunden hårdare.
Trossamfunden och Svenska kyrkan är en viktig del av det svenska samhället och spelar en avgörande roll om inte under hela livet så åtminstone under merparten av befolkningens sista avsked från jordelivet. En anrik relation som har ett stort värde, såväl för individen som för kollektivet och det kulturella kittet.
Jag vill därför fråga kultur- och demokratiminister Amanda Lind:
Hur avser ministern och regeringen att reparera och vårda relationen med dem som bedriver själavård i Sverige?