av Louise Meijer (M)
till Socialminister Lena Hallengren (S)
Det pågår just nu en debatt i kölvattnet av Kajsa Ekis Ekmans bok Om könets existens om just könets existens och betydelse för både individer och samhället.
Biologiskt kön, könsidentitet, könsuttryck och juridiskt kön är olika begrepp som används och diskuteras. Bakgrunden kan sägas vara transpersoners rättigheter och det självklara målet att ingen ska bli diskriminerad eller exkluderad.
I målet att vara så inkluderande som möjligt har en könsneutralisering av språket blivit populärt. Samtidigt vet vi att det är viktigt att synliggöra skillnaderna mellan könen när det kommer till såväl brottslighet som sjukvård.
Mäns våld mot kvinnor bör inte könsneutraliseras bort i strävan efter inkludering. Tvärtom är det av vikt att det är just uttrycket mäns våld mot kvinnor som används och inte enbart våld i nära relationer. Det bidrar till att synliggöra att det i majoriteten av fall av våld i nära relationer är just en man som misshandlar, eller till och med dödar, en kvinna.
Även inom sjukvården kan en könsneutralisering vara kontraproduktiv. Den svenska sjukvården är inte jämställd. Myten om den hysteriska kvinnan, som tidigare kom till uttryck i journaler genom begreppet SVBK (sveda-, värk-, och brännkärring) präglar fortfarande till viss del bemötande och bedömningar. Inte sällan förklaras kvinnors smärta som psykosomatiska och som en fråga för psykiatrin. Kunskapen kring exempelvis specifika sjukdomssymtom för kvinnor och bieffekter av mediciner är fortfarande låg. Förlossningsvården är fortfarande underprioriterad.
Att synliggöra kön inom sjukvården är därför viktigt och till syvende och sist en jämställdhetsfråga. Trots detta har 1177 rekommendationer att undvika orden kvinna, man, pojke och flicka. 1177 ägs av SKR.
Regeringen har nyligen ingått en överenskommelse med SKR om en jämställdhetssatsning för åren 2021–2023.
Med anledning av detta vill jag fråga socialminister Lena Hallengren:
Avser ministern att vidta några åtgärder för att säkerställa att jämställdheten, och därmed synliggörandet av kvinnor, prioriteras i sjukvården på kommunal och regional nivå?