av Lars Andersson (SD)
till Utbildningsminister Anna Ekström (S)
De senaste dagarna har en förälder uppmärksammats flitigt i medierna efter att ha ifrågasatt den ideologiska inriktningen på en av hans döttrars lektioner. Föräldern har kritiserats av såväl socialdemokratiska politiker som medier, och hans dotter har fått hotfulla brev skickade hem till sig. Dottern har även mötts av ”dålig stämning” i skolan, vilket påverkat henne och familjen negativt.
Mina egna erfarenheter som förälder speglar denne pappas i mångt och mycket. Jag har vid åtskilliga tillfällen varit i kontakt med lärare, rektorer och annan skolpersonal gällande mina tonårsdöttrars upplevelser vid diskussioner i skolan om politik och val.
Jag har inte ”lagt mig i” den tydliga vänsterlutningen som inramat själva lektionerna eller de uppgifter som mina döttrar fått sig tilldelade, utan har endast poängterat att det är lika bra att fullfölja uppgifterna med betygen i åtanke och att låta lärarna få de svar som är politiskt korrekta och förväntade. Detta på grund av att mina döttrar annars hade riskerat att få sämre betyg och tillrättavisningar. Vittnesmål från andra elever pekar på samma sak – av rädsla för att få sänkta betyg undviker man att uttrycka sina åsikter och tankar.
De fall där jag de facto har lagt mig i har varit strikt politiska.
Ett antal lärare har vid upprepade tillfällen uttryckt ett tydligt ställningstagande mot ett specifikt riksdagsparti, nämligen Sverigedemokraterna.
Vid ett tillfälle under diskussioner om Förintelsen frågades om denna fruktansvärda händelse skulle kunna upprepas i Sverige, och den generella känslan i klassen var att det sannolikt inte kunde göra det, varpå lärarens följdfråga var: ”Om Jimmie Åkesson skulle bli statsminister då?” Detta upplevdes naturligtvis mycket obehagligt av min dotter, då hennes pappa indirekt utpekades som potentiell nazist. Denna samma lärare hade vid åtskilliga tidigare tillfällen uttryckt sig om Sverigedemokraterna och Jimmie Åkesson i negativa ordalag.
På en av min andra dotters lektioner hävdade en pedagog på hennes skola att ”sverigedemokrater springer omkring och bränner ned flyktingboenden”.
Vid dessa tillfällen agerade jag självklart som förälder och tog upp frågan omedelbart med berörda lärare och rektor. Det anser jag absolut att jag borde ha rätten att göra, då dessa två exempel, bland många andra, konkret strider emot objektivitetsprincipen.
Ovan nämnda exempel har utspelat sig i både kommunal och privat grundskola.
Mot bakgrund av att detta nu uppmärksammas medialt och att många andra exempel kommit upp till ytan i kölvattnet av fallet i Hörby vill jag med objektivitetsprincipen i åtanke fråga utbildningsminister Anna Ekström:
Avser ministern att vidta några åtgärder för att försäkra svenska föräldrar och elever att svenska skolor faktiskt förstår och utövar objektivitetsprincipen?