av Maj Karlsson (V)
till Socialminister Lena Hallengren (S)
Beslut om insatser enligt lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS) och socialtjänstlagen (SoL) är inte likvärdiga i olika kommuner, och detta medför ojämlika levnadsvillkor för personer med funktionsnedsättning.
LSS är en rättighetslag som ska garantera personer med omfattande och varaktiga funktionshinder goda levnadsvillkor. Målet är att den enskilde ska få möjlighet att leva som andra. Vidare ska personer med stora svårigheter på grund av sin funktionsnedsättning enligt SoL ges möjlighet att delta i samhällets gemenskap och leva som andra. I en kartläggning som Socialstyrelsen tidigare gjort anges att likvärdighet inom LSS innebär att en person ska kunna räkna med att få sina behov bedömda på samma sätt även om hen flyttar till en annan kommun.
Trots ovanstående gör kommuner olika bedömningar. Enligt Socialstyrelsens lägesrapport för år 2020 är de regionala skillnaderna stora, utredningstiderna är långa och beslut som inte verkställs ökar. Detta innebär stor otrygghet för personer med funktionsnedsättning som har planer på att flytta till en annan kommun.
Det finns förvisso möjlighet att ansöka om ett så kallat förhandsbesked för LSS-insatser, men då ett sådant beslut kan ta lång tid att få är det i praktiken näst intill omöjligt att till exempel söka utbildning eller arbete i en annan kommun, då få utbildningsanordnare eller arbetsgivare kan vänta i flera månader på besked. Detta medför i sin tur stora hinder för personer med funktionsnedsättning mot fri rörlighet och kan också få konsekvenser för möjligheten att bli självförsörjande. Enligt FN:s konvention ska personer med funktionsnedsättning ha rätt till arbete på lika villkor som andra, vilket även innefattar rätten att fritt välja arbete på arbetsmarknaden. Även i Agenda 2030 återfinns flera utvecklingsmål angående personer med funktionsnedsättning och bland annat delar som rör uppnående av full och produktiv sysselsättning med anständiga arbetsvillkor för alla, inklusive personer med funktionsnedsättning.
Vilja att flytta till en annan kommun kan såklart uppkomma även av andra skäl än utbildning och arbete, men gemensamt är att jämlikhet i detta avseende inte råder. Att kommuner inte gör likvärdiga bedömningar om insatser enligt LSS och SoL svarar inte upp mot gällande bestämmelser eller de principer Sverige förbundit sig att följa, vilket försvårar avsevärt för personer med funktionsnedsättning att leva ett liv som andra.
Med anledning av detta vill jag fråga socialminister Lena Hallengren:
Vad avser ministern att göra för att öka möjligheten för personer med funktionsnedsättning att flytta mellan kommuner och lita på att de kommer att få det stöd de behöver för att kunna leva, bo och arbeta som andra?