av Markus Wiechel (SD)
till Utrikesminister Ann Linde (S)
De strider som har hållit på sedan den 27 september mellan Azerbajdzjan och Turkiet med allierade jihadister och Armenien (samt Republiken Artsach) har sorgligt nog eskalerat till ett fullskaligt krig. Att de båda diktaturerna Azerbajdzjan och Turkiet är att anse som förövare bör det inte finnas något tvivel om, men trots detta tycks den svenska regeringen knappt göra någonting mer än att be båda parter att lägga ned sina vapen – som om de gemensamt bar skulden för det fruktansvärda som sker. Det är inte så. Armenierna som ligger i underläge slåss för sin överlevnad, och många befarar att angriparna avser slutföra det avskyvärda folkmord som inleddes mot armenier 1915.
Det vi ser just nu är de allvarligaste och mest dödliga striderna sedan kriget 1988–1994. Vi ser hur den azerbajdzjanska militären, understödd av Turkiet med allierade jihadister, har inlett massiva attacker trots att man förhållandevis nyligen slutit en vapenvila (som Azerbajdzjan bröt efter fem minuter). Förövarna har sedan dess fortsatt med ett intensivt bombande av bland annat civila mål och har dessutom intagit flera byar. Vidare ser vi tecken i sociala medier på vad som vittnar om omfattande krigsbrott begångna av angriparna: kallblodiga avrättningar av armeniska krigsfångar och till och med avhuggna huvuden. Att de demokratiskt sinnade armenierna svarar med att behandla azerbajdzjanska och turkiska krigsfångar på sjukhus säger allt om vad det här handlar om.
Utrikesministern har i en återkoppling på frågor från bland annat undertecknad och Björn Söder (SD) hänvisat till uttalanden hon gjort om att parterna i konflikten ska sluta strida. Våra frågor, det vill säga om ministern kunde tänka sig vissa specifika åtgärder eller om hon ansåg att EU:s pinsamt svaga uttalanden räcker, svarade hon inte på. Det är i sig talande för att regeringen fullkomligt saknar förståelse för vad som nu sker. Inte minst mot bakgrund av att regeringen säger sig driva en påstådd demokratioffensiv i utrikespolitiken kan man inte annat än undra vad man egentligen gör på Utrikesdepartementet då två odemokratiska skurkstater angriper ett fredligt, demokratiskt land. Vidare kan man fråga sig hur man tänker när man uppmanar offret som slåss för sin överlevnad att lägga ifrån sig vapnen.
Vi är alla medvetna om att regeringen, trots ett tillkännagivande från riksdagen, tragiskt nog fortfarande inte har erkänt seyfo, folkmordet 1915. Att regeringen är feg och inte kan erkänna en dyster historisk verklighet är i sig beklämmande, men att samma regering inte vidtar några åtgärder när man ser vad som kan komma att bli en fullkomlig massaker är en skandal.
Mot bakgrund av detta vill jag fråga utrikesminister Ann Linde:
Anser ministern att det finns en tydlig förövare i Azerbajdzjan och Turkiet i denna konflikt, och kan vi förvänta oss tuffare åtgärder mot dessa, alternativt annat stöd till Armenien eller Republiken Artsach?