av Markus Wiechel (SD)
till Utbildningsminister Anna Ekström (S)
Gång på gång har vi fått höra om de negativa konsekvenser som följt i den livräddande pandemihanteringens spår. På nyheterna har vi återkommande fått höra historier om hur hemarbete och isolering skapar psykisk ohälsa och att det är tråkigt att inte få umgås med sina vänner. Bland de yngre generationerna har vi också fått höra om en förlorad tid och att det är mycket svårare att få hjälp eller arbetsro när undervisningen sker på distans. Faktum är dock att den bilden inte är helt sann. Även om det i många fall skulle kunna stämma för bland annat undertecknad är vi alla olika. För vissa elever har distansstudier snarare ökat möjligheten till ett effektivt lärande. Många tycker att det är skönt att få arbeta mer självständigt och utan stök och skrik.
Det här gäller naturligtvis alla åldrar. Även i vuxenlivet ser vi hur många uppskattar hemarbete något oerhört och hur diverse olika företag rent av tjänat mer efter att man i större utsträckning anammat distansarbete – hela 96 procent av de anställda som i dag arbetar hemifrån vill faktiskt fortsätta att arbeta hemifrån även efter pandemin (bland arbetsgivarna vill 71 procent att personalen ska tillbaka när det är möjligt). Anställda säger sig känna av mindre stress och får samtidigt mer tid till sig själv och sin familj. Från såväl arbetsgivare som anställda har vi fått höra att produktiviteten i många fall också ökat till följd av hemarbetet.
Kort och gott finns det för- och nackdelar med distansarbete, och hur vi är som personer påverkar också vilket som ger bästa resultat.
Med anledning av detta vill jag fråga utbildningsminister Anna Ekström:
Ser ministern någon potential i att verka för en mer individanpassad utbildningsform efter pandemin i syfte att möjliggöra för de elever som presterar bättre med distansstudier att kunna fortsätta med det?