av Ann-Charlotte Hammar Johnsson (M)
till Statsrådet Anders Ygeman (S)
Det sägs i debatten att det kommer att ta alldeles för lång tid att bygga ut kärnkraften, 20–30 år, och att det inte är lönsamt.
Det beräknas i dag att många små modulära reaktorer kommer att vara i bruk i slutet av 2020-talet, alternativt i början av 2030-talet. De bygger på dagens reaktorteknik och kan göras skalbara. De kan användas och sättas upp där elbehovet finns i enstaka exemplar eller i flera om så behövs.
Lösningen är att ge licens på reaktortypen och inte som i dag på varje reaktor.
Vi vet att det kommer att behövas mer planerbar fossilfri produktion i vårt land och att den nuvarande har minskats över tid med stängningarna av Barsebäck och Ringhals. I takt med att vår elförbrukning kommer att öka ännu mer behöver Sverige en lösning.
I vårt grannland Finland har de sett över lagstiftningen för att skapa möjligheter. Fortum hjälper Vattenfall i Estland. Utvecklingsprojektet ska vara klart i slutet av 2020-talet eller början av 2030-talet.
Vi vet också att det pågår projekt för att få till ”economic scale”, det vill säga massproduktion av moduler i fabrik. När världen kan ta fram gemensamma standarder finns alla förutsättningar för att få till kostnadseffektivitet. Sverige deltar i dag inte i dessa forum för att sätta sådana standarder. Sverige behöver planerbar fossilfri produktion, och detta är en möjlighet framåt.
Med anledning av detta vill jag fråga statsrådet Anders Ygeman:
Varför deltar inte Sverige i dessa forum, och avser statsrådet att ta initiativ för att Sverige i framtiden ska vara en medspelare i det internationella sammanhanget?