av Katarina Brännström (M)
till Finansminister Magdalena Andersson (S)
Lagen om folkbokföringsbrott skärptes 2018 i syfte att komma åt bidragsbrott. Lagen har ändå blivit rätt tandlös. Endast 10 procent av de fall som gått till domstol rör misstanke om bidragsbrott. Alla nyanlända behöver en adress för att få tillgång till samhällets skyddsnät, uppehållstillstånd och personnummer, för att få bankkonto med mera. Handel med adresser är därför omfattande; det finns till och med möjligheter i sociala medier att komma över en adress som säljs. Samordningsnummer kräver inte att man bor på den adress man uppger. Det är brottsligt att skriva sig på fel adress men inte att sälja adressen.
Allt detta visar att det finns en stor parallell samhällsordning, som det ordinära samhället inte vet om. Systemet bygger på att folk inte fuskar, men det är alldeles för lätt att lura systemet och därmed få tillgång till välfärden. Systemen kring nyanlända har blivit en marknad, och det finns en tystnadskultur som är utbredd. Myndigheterna ges inte rimliga förutsättningar att upptäcka, rensa upp och lagföra allt som bottnar i folkbokföringsfiffel. Sekretessen sätter också stora hinder för polisen, Skatteverket, Försäkringskassan med flera att dela information.
Sverige har vuxit med 1 miljon personer på tio år. En fysisk folkräkning skulle upptäcka många tusen fel och utbrett fusk men också förhindra grov kriminell verksamhet.
Min fråga till finansminister Magdalena Andersson är:
Hur avser ministern att komma till rätta med de problem som kvarstår efter den senaste ändringen i folkbokföringslagen?