av Markus Wiechel (SD)
till Utrikesminister Ann Linde (S)
I december 2015 antog regeringen en regional svensk Syrienstrategi som skulle gälla i fyra år med start från 2016. Enligt regeringen skulle syftet med verksamheten inom ramen för strategin vara att bidra till att stärka den så kallade resiliensen, vilken beskrivs som motståndskraften, återhämtnings- och anpassningsförmågan, hos den syriska befolkningen och hos utsatta grupper i Syriens grannländer som drabbas hårt av konflikten.
Kontentan av vad detta de facto innebär är dock, och har varit, förhållandevis otydligt. Ur ett biståndsperspektiv ser vi hur regeringen slussat enorma summor pengar till flyktingläger i grannländerna och förhållandevis lite till exempelvis alla de internflyktingar som tagit sig till Damaskus. Detta trots att de allra flesta av de syriska flyktingarna är internflyktingar med en enorm brist på resurser. Vidare borde fokus vara att minska våldet och kriget, vilket varit förödande ända sedan inbördeskrigets start med initialt ett hundratal olika grupper som slagits mot varandra, varav den ena är värre än den andra.
Mot bakgrund av den utveckling vi sett på senare tid, då landet delats mellan framför allt tre parter, varav den dominerande kraften i Idlib och Afrin främst består av brutala, turkstödda islamistgrupper, är det naturligtvis intressant att se hur den nya regionala Syrienstrategin kommer att se ut, eftersom den befintliga löper ut i år.
Mot bakgrund av ovanstående önskas utrikesminister Ann Linde svara på följande fråga:
Hur kommer den nya regionala Syrienstrategin att se ut, och hur ska man tolka regeringens ambition att stärka motståndskraften bland den syriska befolkningen?