Fråga 2020/21:1962 Om solceller

av Niels Paarup-Petersen (C)

till Miljö- och klimatminister Per Bolund (MP)

 

I dagens mark- och miljörätt har jordbruksmark en exceptionell status, i betydelsen att i avvägningar av ett väsentligt samhällsintresse värderas möjligheten till jordbruk som det mest skyddsvärda.

Livsmedelproduktion är av naturliga skäl ytterst viktigt för ett gott samhälle. Samtidigt arbetar regeringen efter målsättningen att all svensk energiproduktion ska vara helt förnybar år 2040. Detta betyder att det måste till flexiblare regelverk och ökad öppenhet för att väga olika väsentliga intressen mot varandra.

I Skåne finns landets bästa jordbruksmark. Men också ett stort behov av ökade investeringar i förnybar energiproduktion, nära medborgarna och företagen. Att elpriset är för högt och flaskhalsarna för många för södra Sveriges elkonsumenter är sedan länge uppenbart. Detta behöver åtgärdas.

För att exempelvis tillfälliga solcellsparker ska kunna upprättas på åkermark under begränsad tid och utan att marken tar skada behöver regeringen se över miljöbalkens 3 kap. 4 §, så att förnybar energiproduktion kan betraktas som ett lika prioriterat samhällsintresse som livsmedelproduktion.

Det kan till exempel gälla solcellsanläggningar. Solcellsanläggningar är inte permanenta installationer. Det bör därför gå att kombinera ambitionen om hög livsmedelsproduktion och biologisk mångfald med etablering av tillfälliga storskaliga solcellsparker. Installationer av solcellsanläggningar kan även kombineras med djurhållning med betande djur.

Min fråga till miljö- och klimatminister Per Bolund är:

 

Arbetar ministern och regeringen för mer förnybar energiproduktion i södra Sverige genom förenklad och förbättrad lagstiftning som skulle möjliggöra installationer av solcellsparker på lantbruksjord?