av Jessica Thunander (V)
till Infrastrukturminister Tomas Eneroth (S)
SJ, som är ett bolag som ägs helt och hållet av svenska staten och därmed av det svenska folket gemensamt, har successivt lagt ned all fysisk biljettförsäljning och annan kundservice i landet. Den 1 mars läggs de sista fysiska biljettförsäljningskanalerna ned. All biljettförsäljning hos SJ ska ske via digitala kanaler och betalas digitalt. Vill man köpa en biljett för kontanta medel kan man fortfarande göra det hos Pressbyrån eller 7-Eleven, där dessa kan tänkas finnas – till den facila extra avgiften av 100 kronor, vilket kan innebära mer än en fördubbling av priset. Dessutom krävs att man har köpt biljetten innan man kliver ombord, vilket innebär att det finns människor som aktivt utesluts från att resa med det som ska vara hela folkets järnväg.
Det finns växande grupper i vårt samhälle som inte har och inte får tillgång till betalkort, bank-id eller digitala verktyg. Dessa har successivt uteslutits från många av samhällets funktioner, då kontanter inte längre ses som ett giltigt betalningsmedel i många verksamheter. Ofta är det de mest ekonomiskt utsatta människorna som inte har tillgång till andra betalningsmedel än kontanter. Dessa straffas ytterligare för sin utsatthet genom ett påslag på 100 kronor på biljetten de få gånger de kan ta sig råd att åka någonstans, om så bara till nästa stad – detta om de alls har tillgång till en pressbyrå eller 7-Eleven; annars kan de inte ta sig någonstans.
Dessutom innebär nedläggningarna att det inte finns någon hjälp att tillgå vid förseningar och andra problem längs vägen.
Vi har redan ett djupt ojämlikt transportsystem, en ojämlikhet som inte adresseras av vare sig regering eller myndigheter. Åtgärd på åtgärd utesluter aktivt grupper i samhället från att resa – alternativt tvingar dem till fuskåkning, trots att människor generellt vill göra rätt för sig. Detta är naturligtvis helt orimligt.
Regeringen skulle exempelvis kunna uppdra åt SJ att hålla biljettförsäljningar (inklusive kundservice) öppna genom ägardirektiv eller ge en myndighet i uppdrag att hålla sådana öppna över landet.
Även om servicecenter och biljettförsäljning behövs över hela landet gäller frågeställningen nu de tre som fortfarande finns kvar, i våra storstäder. I och med att dessa läggs ned läggs också den organisation som behövs kring fysisk biljettförsäljning ned, och det kommer att innebära att det blir betydligt svårare att starta upp sådan över landet igen.
Med anledning av detta vill jag fråga infrastrukturminister Tomas Eneroth:
Avser ministern att agera för att hålla biljettförsäljning och kundservice i våra tre storstäder öppna?