av Tobias Andersson (SD)
till Socialminister Lena Hallengren (S)
Den största utmaningen för Sveriges unga har länge varit den utbredda psykiska ohälsan. På tio år har psykisk ohälsa bland unga i åldern 10–17 år ökat med över 100 procent enligt Socialstyrelsen, och bland flickor i 15-årsåldern uppger en majoritet att de lidit av psykisk ohälsa, enligt en rapport från Folkhälsomyndigheten.
Trots kännedomen om denna drastiska utveckling tredubblades köerna till barn- och ungdomspsykiatrin under den förra mandatperioden och endast tre regioner och landsting lyckades erbjuda hjälp inom utlovad tid under 2017. Detta bör ses som ett svek mot Sveriges unga, och om ingen förändring sker snarast kommer det att få långsiktiga konsekvenser för både berörda individer och samhället i stort.
Ovan beskrivna fakta var rådande innan pandemin, och det går nu att anta att problematiken kraftigt har förvärrats. Dels för att ungas liv kraftigt har begränsats i drygt ett års tid, dels för att vården lidit av ett kanske aldrig tidigare skådat stresstest. Det innebär att unga i dag mår sämre, något som styrks av Ungdomsbarometerns rapport Generation Z 2021 i vilken det för första gången endast är en minoritet av Sveriges unga som känner sig hoppfulla inför framtiden. Samtidigt går vården går på knäna, varför det går att anta att den vård som kan erbjudas för psykisk ohälsa, och vilken redan innan pandemin saknade resurser, knappast fungerar bättre ett år in i pandemin.
Givet detta återfinns onekligen ett behov av att ytterligare resurser riktas till barn- och ungdomspsykiatrin, elevhälsan och Sveriges Ungdomsmottagningar – samt naturligtvis vården i allmänhet.
Med anledning av det ovanstående önskar jag fråga socialminister Lena Hallengren:
Avser ministern och regeringen att vidta några åtgärder för att få bukt med den ovan beskrivna problematiken?