av Pia Steensland (KD)
till Statsrådet Ardalan Shekarabi (S)
Den psykiska ohälsan har ökat kraftigt, vilket påverkar barns framtidsutsikter. Barn rör sig allt mindre, detta trots att vi vet mer om hälsokonsekvenserna av stillasittandet: barnets muskler, hjärta, motorik, balans, BMI, sömnkvalitet och koncentrationsförmåga försämras. Samtidigt vet vi att med mer fysisk aktivitet blir barn lugnare, får mindre ångest och oro, blir mer nöjda med sig själva och kan förbättra sina skolresultat.
Enligt en rapport från Folkhälsomyndigheten 2019 är det bland de 15-åriga tjejerna nu bara ungefär 9 procent som rör sig tillräckligt, och enligt samma rapport följer såväl fysisk som psykisk ohälsa i stillasittandets spår.
Vi ser också en utbredd ensamhet bland många barn och unga. Stiftelsen Friends påvisade en utbredd ensamhet i sin årsrapport. Bland elever i årskurs 3–9 uppger nästan en fjärdedel att de alltid/ofta eller ibland känner sig ensamma i skolan. Många barn vittnar i kontakt med organisationer som Bris att de upplever att deras föräldrar eller vuxna på skolan inte har tid för dem.
Också när det gäller ensamhet finns en koppling till psykisk ohälsa, och det är känt från forskning att högstadieungdomar som känner sig ensamma löper väsentligt högre risk att få underkända betyg.
Det finns klara samband mellan ekonomisk utsatthet och en klart sämre hälsoutveckling i allmänhet, men även en tydlig koppling till ökad psykisk ohälsa. I Rädda Barnens rapport Millenniebarnen – en studie om ekonomisk utsatthet bland barn under hela uppväxten, som presenterades i november 2020, slås det fast att vartannat barn har upplevt ekonomisk utsatthet någon gång under sin uppväxt. Detta är oroande. Än mer allvarligt är konstaterandet att 9 000 barn (7,9 procent) födda år 2000 vuxit upp i en bestående fattigdom.
Utifrån SCB:s statistik över barns levnadsförhållanden kan också konstateras att barn i ekonomiskt utsatta hushåll, barn till ensamstående föräldrar, barn med utlandsfödda föräldrar och barn i arbetarhushåll har en mindre aktiv fritid med ett lägre deltagande i organiserade fritidsaktiviteter än andra barn. De går därmed miste om integrerande mötesplatser där de träffar andra barn, idrottssammanhang där träning ger både kortsiktiga och långsiktiga hälsofördelar, och sammanhang med närvarande vuxna som främjar gemenskap och motverkar ensamhet. En förklaring till detta kan vara att barns fritidsaktiviteter är dyra.
Kristdemokraterna har tagit intryck av reformer i nordiska grannländer och menar att det nu behövs en bred reform som stimulerar fler till rörelse och föreningsengagemang, med ett särskilt fokus på de barn som lever i ekonomisk utsatthet.
Kristdemokrater vill därför införa ett så kallat fritidskort till alla barn i årskurs 2–9, laddat med minst 500 kronor öronmärkta för deltagaravgifter i ledarledda aktiviteter i föreningslivet eller kulturskolan. Stödets storlek kommer variera utifrån hushållets ekonomi. De barn som finns i hushåll i ekonomisk utsatthet kommer att få ett betydande stöd på 2 400 kronor per år. Reformen innebär att nästan 1 miljon barn kommer att få stöd för en aktiv och meningsfull fritid, varav det större stödet ges till de cirka 150 000 barn som behöver det allra mest. Kristdemokraterna avsätter drygt 800 miljoner kronor per år till detta ändamål.
Socialförsäkringsminister Shekarabi och undertecknad deltog i ett panelsamtal i anslutning till presentationen av Rädda Barnens ovan nämnda rapport i november 2020. Statsrådet gav då uttryck för att han tyckte att Kristdemokraternas förslag om att införa ett fritidskort var ett konstruktivt och kreativt förslag. Jag skulle självklart välkomna om regeringen valde att genomföra Kristdemokraternas förslag om att införa ett fritidskort i kommande budget.
Med anledning av detta vill jag fråga statsrådet Ardalan Shekarabi:
Är statsrådet villig att verka för att införa det kristdemokratiska förslaget om ett så kallat fritidskort till alla elever i årskurs 2–9 till stöd för en aktiv och meningsfull fritid, inte minst till barn som lever i ekonomisk utsatthet?