av Markus Wiechel (SD)
till Utrikesminister Ann Linde (S)
Medelhavets tredje största ö Cypern är enligt legenden födelseplats för kärleksgudinnan Afrodite. I modern tid har ön dock präglats av motsatsen: fiendskap mellan greker och turkar.
Efter delningen som skedde till följd av Turkiets invasion och ockupation av de norra delarna 1974 har vi sett få framsteg, och vi läser inte särskilt mycket om denna konflikt längre. Konflikten är dock i högsta grad fortfarande levande och har strategiskt kommit att bli allt viktigare för Turkiet.
Turkcyprioterna, den minoritet som har bott i norra Cypern i generationer, önskar sig inget annat än en fredlig lösning med grekcyprioterna i söder. Sorgligt nog förhalas fredsprocessen av Turkiet, vars oroväckande ambitioner för Cypern på nytt har exemplifierats. I höstas valde den turkiske diktatorn Recep Tayyip Erdoğan att äta picknick i Varosha, en känslig plats där civila grekcyprioter 46 år tidigare plötsligt tvingades släppa alla sina ägodelar för att fly de framryckande turkiska trupperna. De som flydde undan de turkiska trupperna förlorade allt, och än i dag kan man se kläder och prylar som man lämnat efter sig.
Att Erdoğan förlorat i stöd bland turkcyprioterna var tydligt: När han skulle sitta ned för att påbörja sin picknick på stranden möttes han av demonstranter från olika håll som skanderade No picnic over pain. De protesterade mot den turkiske ledarens förödmjukande val av plats för sin picknick och ville inte att han skulle äta picknick på deras ”grekcypriotiska grannars smärta,” som platsen symboliserade för dem.
I dag är Turkiet det enda landet i världen som erkänner Turkiska republiken Nordcypern, men Erdoğan anstränger sig till max för fler erkännanden. Såväl Azerbajdzjan som Pakistan kan nämligen efter alla dessa år vara på väg att följa Turkiets önskan. Faktum är också att Cypern blir allt viktigare för Turkiet, inte minst mot bakgrund av de stora naturgasfyndigheter som Turkiet hoppas kunna exploatera under havsbotten runt ön.
I takt med att Turkiet fått bryta mot internationell rätt genom militära intåg i såväl Syrien som Irak borde det inte finnas någon tvekan om att en aggressivare politik genomförs gentemot Cypern. I värsta fall kan vi i framtiden se något som liknar Rysslands annektering av Krim, fast i detta fall en turkisk annektering av norra Cypern. Ett sådant scenario skulle minst sagt försvåra en framtida cypriotisk förening mellan nord och syd.
Mot bakgrund av detta vill jag fråga utrikesminister Ann Linde:
Vilka åtgärder kan vi förvänta oss att ministern vidtar under den tid Sverige är ordförandeland i OSSE för att verka för ett cypriotiskt enande, och kan vi förvänta oss att ministern verkar för att Turkiets påverkan på ön minskar?