av Betty Malmberg (M)
till Miljö- och klimatminister Per Bolund (MP)
I oktober 2020 ställde undertecknad en fråga till dåvarande miljö- och klimatminister Isabella Lövin. Frågan beskrev de problem som Weserdomen förorsakar då det gäller utbyggnad av vattenreningsverk, eftersom domen i dagsläget hindrar de verksamheter som vidtar minsta ändring. Tvärtemot det som borde vara syftet innebär domen att verksamheter som redan har höga miljöambitioner och som använder bästa miljöteknik drabbas negativt om de behöver bygga ut sin verksamhet, såvida inte mer reningsteknik kan kompensera för ökad verksamhet. Men detta låter sig inte alltid göras. Det kan till exempel gälla avloppsreningsverk som redan renar bort fosforn till 98–99 procent. Trots denna höga reningsgrad kan de inte, med hänvisning till domen, bygga ut sin anläggning ens för att möta en växande befolkning. Det är inte rimligt.
Svaret på undertecknads fråga (2020/21:271) förvånade, eftersom dåvarande ministern inte ens höll med om ”att Weserdomen skulle ställa till stora problem och utgöra ett hinder för anläggningar som planerar att göra ändringar i verksamheten”, detta trots flera exempel som branschorganisationen Svenskt Vatten redovisat och som alla pekar på motsatsen. Även Miljömålsberedningen lyfter problematiken. Av utredningen framgår det till exempel: ”Samtidigt ser Miljömålsberedningen bekymrat på indikationerna att icke-försämringskravet enligt 5 kap. 4 § miljöbalken, i praktiken kan bidra till ett försämrat tillstånd i vatten och hav genom att utsläpp tillåts, men i andra vattenförekomster eller i utspädd form. Det kan också vara problematiskt om icke-försämringskravet lägger betydande hinder för utveckling av miljövänlig teknik som på sikt kan ersätta och därmed minska dagens utsläpp.”
Med anledning av detta vill jag fråga miljö- och klimatminister Per Bolund:
Inser ministern problematiken med Weserdomen, och har ministern för avsikt att vidta åtgärder för att få till justeringar av den praxis som har blivit följden av domen i fråga?