av Markus Wiechel (SD)
till Socialminister Lena Hallengren (S)
Sverige är i dag ett av de länder i Europa med flest förlossningsskador, och omkring fyra av fem förstföderskor måste sys till följd av dessa. För vissa kvinnor innebär skadan att de aldrig kommer att återhämta sig igen, och de får därmed permanenta men för livet. Bristningar delas i dag in i 4 grader, där 1 är lindrigast och 4 allvarligast. 3:e eller 4:e gradens bristning kallas sfinkterskador och drabbar generellt sett 5,7 procent av alla förstföderskor och 1,9 procent totalt i Sverige (andelen skiljer sig beroende på region).
Trots att många kvinnor drabbas av detta är det inte vanligt att man får höra om den här typen av skador, och informationen är minst sagt bristfällig. Detsamma gäller levatorskador, som först på senare tid har börjat uppmärksammas. Levator är ett samlingsbegrepp på de tvärstrimmiga skelettmusklerna på det inre lagret av bäckenbotten. Dessa muskler är med och bär upp allt bukinnehåll som vilar på bäckenbotten, inbegripet urinblåsa, livmoder och tarmar. Statistik för Sverige saknas, men tack vare utländska studier vet vi att upp till 36 procent av de kvinnor som föder vaginalt får en levatorskada i samband med sin förlossning.
Att vanligt förekommande skador inom förlossningsvården negligeras är talande för hur eftersatt svensk förlossningsvård är i dag. Det minsta man kan tycka är dock att blivande mammor får chansen att läsa mer om detta, då inte minst genom att få information från Vårdguiden 1177, som ju ska bistå med den typen av kunskap. Om man söker på ”sfinkterskada” eller ”levatorskada” på Vårdguidens hemsida dyker dock noll träffar upp. Det är oacceptabelt.
Även om förlossningsvården, likt annan sjukvård, administreras av regionerna bör det vara en nationell angelägenhet att samtliga medborgare får möjlighet till nödvändig information inför eller efter ett sjukhusbesök.
Mot bakgrund av ovanstående vill jag fråga socialminister Lena Hallengren:
Anser ministern att informationen om förlossningsskador på Vårdguiden är tillräcklig eller kan vi förvänta oss att hon tar initiativ till att förbättra detta?