av Lotta Olsson (M)
till Socialminister Lena Hallengren (S)
Under coronapandemin har brister i kompetens inom vårdyrken blottats, framför allt brister i tillgång till personal med kompetens. Svårigheter att följa gällande hygienregler hos omvårdnadspersonal har inte enbart berott på den brist på skyddsutrustning som funnits utan även på okunskap i hanterande av smittspridning.
För den mer avancerade vården har tillgång till tillräckligt med specialistutbildade sjuksköterskor varit och är ett stort problem.
Detta är inte längre bara ett problem för vård och omsorg. Detta har blivit ett samhällsproblem.
I regeringsförklaringen efter valet 2018 läste statsministern upp följande text i riksdagen, citat:
”Villkor och arbetsmiljö ska förbättras för anställda i vård och omsorg, så att fler unga vill söka sig dit och jobba kvar – i vetskapen om att jobbet inte bara är viktigt, utan också utvecklande. Undersköterskors yrkesroll förstärks med legitimation eller skyddad yrkestitel. Fler ska kunna studera till specialistsjuksköterska med bibehållen lön.”
Min fråga till socialminister Lena Hallengren lyder:
Vilka konkreta åtgärder har ministern vidtagit för att nå dessa mål i regeringsförklaringen, och vilka effekter har man uppnått med dessa åtgärder?