Fråga 2020/21:1336 Försäkringskassans bedömning av sjuka med utmattningssyndrom

av Katarina Brännström (M)

till Statsrådet Ardalan Shekarabi (S)

 

Psykisk sjukdom ökar i vårt samhälle, och många drabbas av så svåra problem att de inte kan arbeta. Men vittnesmål från många sjuka med utmattningssyndrom visar att de inte accepteras som sjuka av Försäkringskassan i den utsträckning som en aktiv rehabilitering kräver. Det akuta insjuknandet innebär allvarliga stadier av psykisk och fysisk utmattning, med en avancerad symtombild. Den akuta fasen avklingar vanligen inom några veckor för att ersättas av en återhämtningsfas, som kan pågå i många år med kvardröjande symtom och uttalad stressintolerans. Rehabiliteringen innefattar livsstilsförändring, stresshantering och gradvis återgång i normaliserad livsföring. En stegvis återgång i arbete behövs, och att direkt återgå i fullt arbete är oftast kontraproduktivt.

Beskrivning av symtom, behandling och rehabilitering samt vägledning om sjukskrivning vid olika situationer finns att läsa på Socialstyrelsens hemsida, där det bland står följande: ”Vid utmattningssyndrom i den akuta fasen kan patienten sjukskrivas på heltid eller partiellt upp till 6 månader. Partiell sjukskrivning vid återgång i arbete efter heltidssjukskrivning. Vid utmattningssyndrom med kvarstående kognitiva svårigheter, kan patienten sjukskrivas på heltid upp till 1 år eller mer. Partiell sjukskrivning vid återgång i arbete.”

Trots detta avslås väldigt mångas sjukskrivning direkt efter 180 dagar, och krav på återgång till eget arbete eller att söka annat arbete kommer från Försäkringskassan. Detta trots att pågående rehabilitering finns; men bedömningen kan också skifta mellan olika handläggare. Detta gör att många tar tjänstledigt från sitt jobb eller blir uppsagda på grund av ogiltig frånvaro då de inte kan återgå till arbetet.

Med anledning av detta vill jag fråga statsrådet Ardalan Shekarabi:

 

Vad avser statsrådet att göra för att säkerställa att Försäkringskassan följer de riktlinjer som finns och att rättssäkerhet råder vid bedömning av arbetsförmågan vid psykiska utmattningsdiagnoser?