av Mats Nordberg (SD)
till Statsrådet Jennie Nilsson (S)
Den 14 december avslutades den utredning om strandskyddet som oppositionen krävt och som även var en del av JÖK:en.
Strandskyddet utanför storstäderna har många landsbygdsaspekter. Landsbygdskommunerna har att ständigt konkurrera med andra delar av Sverige för att dra till sig företag och duktiga människor, men hämmas av att de inte kan dra full nytta av sin främsta tillgång, närheten till naturen. Möjligheter att bygga hus vid en strand eller att bygga en sommarstuga borde rimligen vara mycket större i dessa kommuner, men så är tyvärr inte fallet beroende på att strandskyddet fortfarande är likartat i tätbefolkade och glesbefolkade delar av landet.
Det förra försöket att reformera strandskyddet gjordes 2009. Det har inte lett till önskade resultat, det vill säga i första hand till förenklade möjligheter att bygga hus och stugor nära vatten i områden långt från storstadsområdena. Möjligheterna att få dispenser från strandskyddet utökades 2009, men som Strandskyddsdelegationen visade 2015 gavs inte flest dispenser i glesbygd utan i storstadsområdena, i bjärt kontrast mot reformens intentioner. Överlag har svårigheterna att bygga nära stränder på flera sätt försvårats av länsstyrelserna efter 2009, bland annat genom lokalt utökat strandskydd från 100 till 300 meter och en kraftig ökning av antalet så kallade riksintressen där byggande begränsas. Det är svårt att inte se detta som ett sätt att av ensidigt intresse bevara andelen skyddade stränder trots att detta direkt motverkar reformerna från 2009.
Därför är min fråga till statsrådet Jennie Nilsson:
Avser statsrådet att sätta upp tydliga mål för hur stor andel av strandlinjen, exempelvis i kilometer räknat, och hur stor del av skyddad yta, exempelvis i antal hektar, som ska frigöras för byggnation av hus och stugor vid genomförandet av en ny strandskyddspolitik?