av Marléne Lund Kopparklint (M)
till Socialminister Lena Hallengren (S)
Ungdomar under 18 år som har begått ett brott kan bli dömda till sluten ungdomsvård i stället för till fängelse. De kan då placeras på ett av Statens institutionsstyrelses (Sis) särskilda ungdomshem. Där ska de få vård och behandling för att de inte ska fortsätta att begå brott.
Varje år får cirka 30 000 barn och ungdomar vård utanför hemmet, i till exempel familjehem eller HVB-hem. Drygt 1 000 av dem kommer till något av Sis ungdomshem. År 2019 var medelåldern för de placerade ungdomarna cirka 16 år. Ungdomar som begår allvarliga brott när de är i åldern 15–17 år blir oftast dömda till sluten ungdomsvård i stället för fängelse. Det är ett tidsbestämt straff som ungdomarna avtjänar på speciella avdelningar på Sis särskilda ungdomshem, enligt lagen om verkställighet av sluten ungdomsvård (LSU).
Ungdomar som döms till sluten ungdomsvård kan ha begått bland annat rån, grov misshandel, mord, dråp, narkotikabrott och sexualbrott. De kan ha kopplingar till gängkriminalitet och organiserad brottslighet.
År 2017 togs 73 ungdomar dömda till sluten ungdomsvård in på något av Sis slutna ungdomshem. Alla var pojkar, och medelåldern var drygt 17 år. Det är brottet och inte behandlingsbehovet som avgör straffet och därmed vårdtidens längd. Den kan variera mellan 14 dagar och fyra år.
Barnkonventionen ger barn och unga rättigheter som de tidigare kanske inte haft. Många är självklart bra, men en del kan vara direkt destruktiva och bidra till att en ung persons kriminella leverne upprätthålls. Ett exempel på detta är att man får ha personliga statushöjande saker, mobiltelefon och tillgång till dator på ungdomshem där man är placerad genom LVU eller LSU. Detta gör att en ung person med koppling till gängkriminalitet eller annan organiserad brottslighet på ett relativt enkelt sätt skulle kunna upprätthålla den kriminella livsstilen, planera rymningar etcetera.
Med anledning av detta vill jag fråga socialminister Lena Hallengren:
Hur ämnar ministern verka så att inte potentiella brottsverktyg som exempelvis mobiltelefoner och datorer kan användas för att upprätthålla en kriminell livsstil?