av Marléne Lund Kopparklint (M)
till Statsrådet Mikael Damberg (S)
Sexualbrott mot små oskyddade barn är bland de vidrigaste brott som kan begås. Hjärtat går i bitar när vi läser eller hör om barn som utsätts för det mest avskyvärda man kan tänka sig. Tyvärr har antalet anmälda sexualbrott mot barn ökat konstant sedan 2010. År 2019 fick polisen in 8 138 anmälningar under januari till oktober. År 2020 var antalet anmälningar under samma period 9 467, vilket är en ökning med 16 procent. Ökningen i år är nästan dubbelt så stor som den näst högsta noteringen de senaste fem åren, enligt Bulletin den 22 december 2020. Med tanke på denna utveckling krävs nu ett kraftfullt agerande för att stoppa utvecklingen.
I Sverige finns en vedertagen syn att när man har avtjänat ett straff har man betalat sin skuld till samhället och att uppgifterna som finns i brottsregistret bör gallras ut efter en tid. Detta är rimligt eftersom många kriminella bryter med sitt gamla liv och förtjänar ytterligare en chans. När det gäller grova sexualbrott finns det skäl att vara mer aktsam och vidta åtgärder som innebär efterföljder efter avtjänat straff. Sexualbrott mot barn är mer komplicerade eftersom det handlar om ett beteende, och tittar man på upprepade överfallsvåldtäkter är återfallsrisken hög. Detta uttalar sig Mats Dernevik, forskningschef vid Kumlaanstalten, om. ”Tittar man på dem som begår överfallsvåldtäkter och har flera sådana domar är återfallsrisken mycket, mycket hög. Ju mer avvikande man är i sitt sexuella preferensmönster desto större är återfallsrisken. Inslag av sadism ökar också risken för återfall.” (Corren den 17 mars 2009)
Även Niklas Långström, forskare och analytiker vid Rättsmedicinalverket samt forskare vid Karolinska institutet, uttalade i ett inslag i Ekot från 2018 att risken för återfall varierar. Bland de förövare som förgripit sig på flera barn eller barn som finns utanför deras bekantskapskrets är återfallsrisken högre. Han pekar också på att pedofili troligtvis är en medfödd läggning, att det handlar om att lära sig att hantera sin sexualitet så att den inte skadar andra. Det är en riskfaktor att vissa av de behandlingsprogram som i dag finns inom kriminalvården för dömda sexualbrottslingar baseras på frivilligt deltagande. Därmed förhindras inte återfall i sexualbrott fullt ut. Med tanke på återfallsrisken är det särskilt viktigt att kontrollera brottsregistret kontinuerligt.
Med anledning av detta vill jag fråga statsrådet Mikael Damberg:
Hur ämnar statsrådet verka så att arbets- och uppdragsgivare inom yrken där man möter barn kan utföra kontinuerliga kontroller i brottsregistret och inte bara vid anställningstillfället?