av Helena Lindahl (C)
till Statsrådet Jennie Nilsson (S)
Många människor runt om i landet och i Sveriges glesbygder känner sig bortglömda. Man har långt till närmaste brevlåda och hälsocentral, vägarna plogas inte, den lilla macken hotas av nedläggning, bensinpriserna ökar och samhällsservicen monteras ned bit för bit. Frustrationen är på sina håll stor då människor upplever att politiken inte agerar i praktiken, att det mesta bara blir skrivbordsprodukter.
För några år sedan presenterades 75 punkter för att utveckla landsbygden. En parlamentariskt tillsatt kommitté bestående av alla riksdagspartier hade under lång tid jobbat, rest runt och lyssnat in synpunkter - allt för att presentera hållbara politiska förslag som skulle gynna Sveriges landsbygder. Tyvärr har det sedan dess inte hänt så mycket. Utredningar görs säkerligen på sina håll, men knappt en handfull av förslagen har genomförts, och det har skapat en enorm frustration på många håll runt om i landet.
En av de proteströrelser som jobbar för att resurser ska fördelas mer jämställt mellan stad och land är Inlandsupproret, med cirka 10 000 medlemmar på sin Facebooksida. Gruppen är religiöst och politiskt obunden och har gått från att vara ett inlandsuppror till att bli ett landsbygdsuppror med representanter i hela Sverige. För några år sedan skickade olika människor i Inlandsupproret 1 000 brev till olika beslutsfattare, och många hamnade hos berörda departement i regeringen. Dessvärre har man inte fått ett enda svar, men ingen återkoppling kan ju också räknas som någon form av signal – det vill säga: ointresse för frågan om landsbygdens utveckling. Den enda respons som man fick kom från medierna när några av de aktiva inom rörelsen skickade vedträn och skor till beslutsfattare.
Med anledning av ovan skrivna text är min fråga till statsrådet Jennie Nilsson:
Varför svarar inte näringsdepartementet och övriga departement på de brev som människor skickar, och eftersom inte en enda av Inlandsupprorets avsändare fått någon respons från statsrådet och departementen undrar jag och många med mig: Beror det på ett ointresse för landsbygdens utmaningar?