av Tobias Andersson (SD)
till Statsrådet Anna Hallberg (S)
Precis innan årsskiftet nådde EU och Folkrepubliken Kina en principöverenskommelse om ramarna för ett bilateralt investeringsavtal, detta efter dryga sju års förhandlingar. Initialt är det lockande att fira i tron att det kommer att generera rättvisare villkor för näringslivet, förenkla för européer att starta bolag i Kina och underlätta välbehövda investeringar.
Samtidigt bör man vara skeptisk till vad ett avtal de facto betyder för Kina. Redan i dagsläget bryter de mot de avtal som ska värna principen om ”ett Kina, två system” genom sina inskränkningar av Hongkongs självbestämmande, och inom multilaterala organisationer är de knappast kända för att spela sjyst. Att tro att de avser att följa investeringsavtalet, snarare än att försöka missbruka det för sin egen vinnings skull, ter sig naivt.
Trots detta uttryckte statsrådet Anna Hallberg att investeringsavtalet är ”glädjande och betydelsefullt” under frågestunden i riksdagen den 14 januari, helt utan att yppa något i linje med den välmotiverade oro jag gett uttryck för ovan.
Behovet av oro över vad investeringsavtalet de facto kan komma att resultera i förstärks av rapporter från Politico som beskriver att avtalet förenklar för kinesiska bolag verksamma inom EU att medbringa kinesisk arbetskraft in i unionen i upp till tre år. Det innebär dels att de européer som annars hade fått jobben riskerar att bli utan, men det underlättar även för Kina att flytta fram sina geopolitiska positioner. Det sistnämnda då denna möjlighet underlättar för Kinas kommunistiska parti (KKP) att, av olika skäl, forsla in partilojala kineser innanför EU:s gränser.
Med anledning av det ovanstående vill jag fråga statsrådet Anna Hallberg följande:
Avser statsrådet och regeringen att vidta några åtgärder för att begränsa de ovan beskrivna riskerna?