av Ann-Sofie Lifvenhage (M)
till Statsrådet Ardalan Shekarabi (S)
Under inledningsskedet av krishanteringen i samband med pandemin var statsministern med regeringskollegor tydliga med vikten av att invånare i riskgrupp skulle stanna hemma för att inte utsätta sig själva för fara samtidigt som vi skulle minimera risken för ett högre tryck än nödvändigt på sjukvården i den akuta krisen.
Personerna i riskgrupp lovades ersättning för förlorad arbetsinkomst, vilket skulle hanteras av Försäkringskassan. Beslutet var rimligt utifrån den givna situationen och gott så. Problemet uppstod sedan när personerna stannade hemma, sökte ersättning hos Försäkringskassan och nekades då de inte kunde uppvisa att de var sjuka. Vilket ju var själva poängen. De skulle inte vara sjuka eller bli sjuka. Då hade syftet fallit. System är aldrig vattentäta, men om intentionen är att människor i riskgrupp ska stanna hemma och låta bli att arbeta och sedan kompenseras för det bör också flexibiliteten och viljan att lösa finnas där. Regeringen överlåter utförandet åt Försäkringskassan som i sin tur skyller på brist i politiskt fattade beslut, mellanrum, glapp. Och fast i glappen – utan ersättning – sitter medborgare som litat på statsministern och regeringens företrädare och som tagit sitt ansvar.
Med anledning av detta vill jag fråga statsrådet Ardalan Shekarabi:
Är det statsrådets mening att alla som ingår i riskgrupp och som under pandemin följt rekommendationerna och stannat hemma från förvärvsarbete ska ersättas av Försäkringskassan för lönebortfallet?