av Markus Wiechel (SD)
till Statsrådet Åsa Lindhagen (MP)
I Sverige behövs det färre myndigheter snarare än fler, och så ska ännu en myndighet inrättas, efter en uppgörelse mellan regeringen, Centerpartiet och Liberalerna. Den nya myndigheten, som ska inrättas under 2021, ska enligt regeringen vara ”ett institut med uppgift att främja säkerställandet av de mänskliga rättigheterna”. Regeringen beskriver vidare att institutet utifrån författningsreglerade uppgifter ska undersöka och rapportera om hur de mänskliga rättigheterna respekteras och genomförs i Sverige.
Fina ord, men vad handlar det i grund och botten om och vad kommer inrättandet av myndigheten ge för positiva effekter? Till vilket pris kommer vi få ut något av myndighetens arbete?
Svaren på dessa frågor är enkla. Med en tröglivad byråkrati, skapad av välbetalda akademiker, kommer produkten av denna myndighet att enbart bestå av ytterligare belastning för andra myndigheter. Samtidigt återfinns dess uppgifter redan hos bland annat Justitieombudsmannen som ska ta till vara medborgarnas rättigheter, om nu brott mot mänskliga rättigheter skulle bli ett stort problem i Sverige. Den granskning som myndigheten ska ägna sig åt kan vidare ske av olika särskilt tillsatta utredningar efter behov, vid sidan av de granskningar som återkommande görs av olika mediala aktörer. 50 miljoner kronor av skattebetalarnas gemensamma resurser kommer alltså årligen att pumpas in i en myndighet som likt den tidigare inrättade Jämställdhetsmyndigheten inte kommer att hjälpa en enda utsatt människa.
Den kommande myndigheten handlar snarare om en skattefinansierad ideologiverkstad. En mycket dyr sådan.
Statsrådet Åsa Lindhagen önskas mot bakgrund av detta svara på följande fråga:
Hur motiverar statsrådet tillsättandet av en myndighet vars uppgift redan finns på annat håll, och menar statsrådet att den kostnad och arbetsbörda som myndigheten kommer att orsaka innebär ett effektivt användande av resurser ur skattebetalarnas perspektiv?