av Dennis Dioukarev (SD)
till Justitie- och migrationsminister Morgan Johansson (S)
I samband med en ansökan om lånelöfte tas det en kreditupplysning på den som gör anspråk på lånet. Kreditupplysningar begärs av olika anledningar och innehåller olika mycket information beroende på vem som begär den och varför. Generellt innehåller en kreditupplysning uppgifter om inkomster, lån, krediter, betalningsanmärkningar och tidigare kreditupplysningar.
Den sparade ansöknings- och kredithistoriken utgör en balansgång mellan en fungerande kreditmarknad med riskminimering å ena sidan och individens möjlighet att sluta kreditavtal å andra sidan. Om man ansöker om lån hos flera banker, exempelvis i syfte att få ned räntan, registreras lika många kreditupplysningar. Den presumtiva fordringsägaren kan tolka detta som att man planerar att ta flera olika lån oavsett om de kvitteras ut eller inte, vilket i sin tur sänker kreditvärdigheten hos den som ansöker om lånet. Systemet är naturligtvis legitimt i sig för att bankerna ska kunna göra välavvägda riskbedömningar; det man dock kan ifrågasätta är hur länge omfrågeuppgifter ska lagras.
År 2010 ändrade den dåvarande alliansregeringen kreditupplysningslagen och sänkte gallringstiden från tre till ett år. Detta faktum ger stöd åt argumentet att flera färska omfrågeuppgifter borde belasta kreditvärdigheten mer än de som är spridda över tid. Om det är ett riskbeteende lagstiftaren vill fånga upp med denna lag är det utkvitterade låneansökningar med hög frekvens som man måste komma åt.
Mot denna bakgrund är min fråga till justitie- och migrationsminister Morgan Johansson följande:
Är ministern och regeringen tillfredsställda med dagens gallringstid om tolv månader, eller avser man att vidta några åtgärder för att modernisera kreditupplysningslagen?