Fråga 2020/21:1094 Ränteskillnadsersättningen i en internationell jämförelse

av Dennis Dioukarev (SD)

till Justitie- och migrationsminister Morgan Johansson (S)

 

Det svenska systemet med ränteskillnadsersättning skapar i dag en skev incitamentsstruktur, försämrad konkurrens och helt onödiga inlåsningseffekter. De som amorterar av sin skuld i förtid straffas genom en hög avgift och möter transaktionskostnader om man vill byta bostad eller bank. Ränteskillnadsersättningen utgör också en risk för den finansiella stabiliteten i ett land med hög skuldsättning bland hushållen. Studerar man motsvarande internationell lagstiftning finner man stöd för just detta synsätt.

I USA och Kanada har låntagaren rätt att amortera 20 procent av lånet per år, utan att betala ränteskillnadsersättning. I England och Australien ligger gränsen i stället på 10 procent per år. I Tyskland behöver man inte betala ränteskillnadsersättning förutsatt att lånet återbetalas i samband med en bostadsförsäljning. I Frankrike finns en regel om att ränteskillnadsersättningen får motsvara högst 3 procent av det kvarvarande lånebeloppet. I Danmark har man krav på att låntagaren ska förvarna minst två månader i förväg vid förtida inlösen. I Norge är reglerna symmetriska, vilket betyder att låntagaren har motsvarande rätt att få kompensation av banken ifall räntan stigit. Slutsatsen är därför att det svenska systemet avviker från den internationella standarden på såväl nordisk som europeisk och global nivå.

Mot denna bakgrund vill jag fråga justitie- och migrationsminister Morgan Johansson:

 

Hur kommer det sig att regeringen drar en diametralt motsatt slutsats mot resten av omvärlden och upprätthåller amorteringshinder inom ramen för systemet för ränteskillnadsersättning?