av Larry Söder (KD)
till Miljö- och klimatminister Isabella Lövin (MP)
I många kommuner försöker både kommunen och enskilda medborgare hitta nya markområden att bygga bostäder på som ligger i perifera – men attraktiva – delar av kommunen. Nybyggnation av flerbostadshus eller småhus kräver dock mer än bara en markplätt. Områdets möjlighet till utveckling beror till stor del på om en tillfredsställande va-lösning kan presenteras och att kommunalt va inte alltid behöver vara det enda möjliga. Men ofta är det inte så.
Kommunerna har stor makt i hanteringen av va, och vanligtvis väljer de att (tvångs)ansluta hushåll och fastighetsägare till det allmänna systemet, trots att det i många fall blir både sämre och dyrare för den det berör. Samtidigt finns ofta andra alternativ som tillgodoser de krav som finns. Därför borde lagstiftningen och kommunerna utgå från vilken funktion och miljönytta som ges, i stället för att en viss lösning ska ha företräde över alla andra lösningar.
Därför har många kommuner och enskilda varit intresserade av att Utredningen om hållbara vattentjänster (SOU 2018:34) skulle kunna vara underlag för en lagändring och underlätta utbyggnad av nya och gamla bostadsområden. I den föreslås viktiga förändringar för både enskilda hushåll och fastighetsägare, som i många fall känt sig rättslösa då kommunen valt en väg som inneburit en tvångsanslutning till det allmänna va-nätet. Och eftersom kostnaderna hamnar på den enskilde innebär det ekonomiska konsekvenser. Detta är ett särskilt problem i de områden där bostadsmarknaden är svag och va-kostnaderna inte går att lösa med lån.
Utredningen innehåller därför bland annat förslag om att göra valet mellan olika va-lösningar mer flexibelt. Enligt utredningen skulle det kunna innebära ”en möjlighet att i befintlig bebyggelse åtgärda bristfälliga va-anläggningar i stället för att bygga ut allmänt va, och att i ny bebyggelse acceptera enskilda va-lösningar, om det efter utredning bedöms vara en sammantaget motsvarande lösning”.
Vi har vid ett flertal tillfällen fått intrycket att en sådan proposition skulle vara på gång, men två år senare har någon lagrådsremiss ännu inte setts till. Det är problematiskt eftersom väntan på en lagändring kan få intressenterna att avvakta, eftersom det finns ekonomiska intressen involverade.
Med anledning av detta vill jag fråga miljö- och klimatminister Isabella Lövin:
När kommer ministern och regeringen att presentera en proposition som bygger på den statliga utredningen om hållbara vattentjänster?