av Lars Adaktusson (KD)
till Utrikesminister Ann Linde (S)
Sedan 2016 är läkaren och forskaren vid Karolinska institutet Ahmadreza Djalali fängslad i Iran. Av diktaturregimen är den 49-årige svenske medborgaren anklagad för spioneri, men någon grund för anklagelserna har inte presenterats, och någon rättegång i egentlig mening har inte genomförts. Trots detta är Ahmadreza Djalali sedan 2018 dömd till döden av en revolutionsdomstol i Teheran.
Att Djalali är oskyldig och omedelbart bör friges har förts fram av ett antal oberoende internationella experter och institutioner som engagerat sig fallet. Till dem hör exempelvis FN, Amnesty International, Europaparlamentet, 135 tidigare nobelpristagare samt ledningen för Karolinska institutet.
Samtidigt är det uppenbart att förhållandena i det fängelse där Djalali hålls har lett till att hälsan allvarligt försämrats, med bland annat dramatisk viktminskning som följd. I ett meddelande daterat den 20 mars i år skildrar Djalali hur han är inspärrad på minimal yta tillsammans med flera andra fångar och hur han på grund av underliggande sjukdom löper ”extremt stor risk” att dö om han skulle drabbas av covid-19.
Enligt Utrikesdepartementet i Stockholm är fallet Djalali prioriterat, utvecklingen i ärendet följs kontinuerligt och situationen för den svensk-iranske tvåbarnspappan tas upp med företrädare för Islamiska republiken när tillfälle ges. Trots detta finns frågetecken kring UD:s agerande.
Nyligen ställdes Ahmadreza Djalali inför en åklagare. I hotfulla ordalag meddelades att hans tid snart är ute och att agerandet från Sverige tyder på att ingen på allvar bryr sig om hans fall. Hånfullt konstaterades att ett verkställande av dödsstraffet visserligen skulle leda till svensk kritik, men också skapa möjligheter att förhandla fram en frigivning av två andra fängslade svenskar i Iran. Båda misstänkta för narkotikabrott, men ingen av dem med det dubbla medborgarskap som Djalali innehar.
Med denna information sökte Ahmadreza Djalalis syster, tillsammans med den advokat som arbetar med fallet, kontakt med svenska ambassaden i Teheran. Systern släpptes inte in; det blev advokaten som fick vidarebefordra de uppgifter som nått Djalalis anhöriga. En företrädare för ambassaden förklarade att den svenska regeringen i en skrivelse fördömt Irans användning av dödsstraffet och att ”inget mer finns att göra”. Samtidigt avvisades en konkret propå från advokaten om att regeringen borde söka stöd hos tre andra västländer som erbjudit sig att via sina kanaler trycka på de styrande i Iran.
Med anledning av detta vill jag fråga utrikesminister Ann Linde: