av Linda Lindberg (SD)
till Socialminister Lena Hallengren (S)
Enligt siffror från Socialstyrelsens kartläggning 2020 har under perioden den 31 juli 2018 till den 1 augusti 2019 cirka 6 500 vuxna och 6 200 barn bott minst en natt på de skyddade boendena.
Det har skett en ökning med 38 procent av antal vuxna som bott minst en natt under en 12-månadersperiod på skyddat boende. För barn är ökningen 95 procent jämfört med siffror från Socialstyrelsens kartläggning 2012. En flytt till ett skyddat boende är för många det enda sättet att få skydd från en våldsam förövare.
Socialtjänsten beviljar bistånd för mammornas vistelse i skyddat boende. Skyddat boende som insats är med andra ord inte reglerat i socialtjänstlagen som en egen boendeinsats för barn, och boendet har inga grunduppdrag som är kopplade till barnet. Vad vi ser som problematiskt här är att barnet inte får ett eget biståndsbeslut utan placeras som medföljande till en vårdnadshavare, oftast mamman, och i någon mening går under radarn.
Enligt Bris är yngre barn den största gruppen som placeras i skyddat boende som medföljande med sin mamma. Majoriteten av de barn som vistas i skyddat boende har utländsk bakgrund, och många av barnen lever i hedersrelaterat våld och förtryck.
Barnkonventionen slår fast att alla barn har samma rättigheter att växa upp under trygga förhållanden, att utvecklas och att skyddas mot övergrepp och utnyttjande.
Kapitel 6 och 19 är särskilt viktiga att beakta när det gäller barn som har utsatts för eller bevittnat våld. Regeringen framhåller också i det åttonde långsiktiga målområdet Skydd, stöd och behandling för barn som utsätts för mäns våld mot kvinnor och hedersrelaterat våld och förtryck, att samhällets insatser för flickor och pojkar som utsätts för mäns våld mot kvinnor och hedersrelaterat våld och förtryck ska vara likvärdiga och av god kvalitet.
Med anledning av detta vill jag ställa följande frågor till socialminister Lena Hallengren: