av Tobias Andersson (SD)
till Finansminister Magdalena Andersson (S)
Ett flertal remissinstanser riktar skarp kritik mot regeringens promemoria Genomförande av EU:s engångsplastdirektiv och andra åtgärder för en hållbar plastanvändning. Primärt kritiseras den svaga kopplingen mellan den föreslagna producentansvarsavgiften som åläggs näringslivet och den tjänst företagen får i utbyte.
Svenskt Näringsliv, Företagarna och Stockholms Handelskammare menar alla att kopplingen mellan avgift och tjänst är så svag att avgiften i själva verket snarare bör benämnas som skatt. Skatter antas i Sverige genom lagar som antas av riksdagen medan avgifter kan tas ut genom förordningar. I regeringens promemoria föreslås att avgiften/skatten ska tas ut genom en förordning, vilket föranlett kritiken.
Även den beräkningsmodell som föreslås av regeringen kritiseras och lever inte upp till kraven som ställs upp i engångsplastdirektivet. Avgiften ska vara kostnadseffektiv, transparent och proportionell – så är dock inte fallet enligt remissinstanserna.
Till och med Naturvårdsverket avstyrker systemet med nedskräpningsavgifter och menar att ”[d]et enda förslaget gör är att flytta kostnaden för städning från kommun till producent”. Vidare skriver Naturvårdsverket:
” ... en risk att nedskräpningsavgiften kan ge skeva incitament i kommunernas renhållningsarbete eftersom infrastruktur (soptunnor) och tömning finansieras via kommunala medel medan uppstädning delvis kommer att finansieras via nedskräpningsavgiften. Nuvarande förslag skulle kunna leda till att kommuner väljer att ha färre antal soptunnor och mindre frekvent tömning och istället utökar städningen då den till viss del kommer att finansieras av nedskräpningsavgiften”.
Kortfattat tycks förslaget utgöra en förklädd skatt och sällar sig därför till en rad av fiskala symbolskatter som Magdalena Andersson och regeringen implementerat med miljö/klimat som täckmantel.
Med anledning av det ovan berörda vill jag fråga finansminister Magdalena Andersson följande: