av Tobias Andersson (SD)
till Statsrådet Hans Dahlgren (S)
Den 24 mars klubbade riksdagen igenom EU:s stora skuldpaket efter att regeringen fått aktivt stöd av Centerpartiet och Liberalerna, samt passivt stöd av Moderaterna och Kristdemokraterna. Skuldpaketet, även kallat coronafonden, innebär att Sverige kommer att få betala 150 miljarder kronor, vilket motsvarar fem gånger så mycket som Polismyndighetens budget, främst till länder i Sydeuropa.
Det är ett ekonomiskt och politiskt vansinne, både av praktiska och moraliska skäl.
Den ursprungliga tanken kring stödpaketet var att gemensamt lyfta Europa efter pandemin. Som många gånger tidigare är dock EU sällsynt illa rustat för uppgiften. EU-kolossen har genom pandemin visat sig vara en byråkratisk mardröm, oförmögen att hantera alltifrån vaccin till grundläggande koordinering om reserekommendationer mellan medlemsländerna. Detta är det organ till vilket svenska politiker vill sätta sin tilltro.
I bakgrunden till coronafonden lurar också ett federalistiskt EU som ser detta som en chans att tillskansa sig alltmer makt och inflytande. Gränserna mellan medlemsländernas självbestämmande och beskattningsrätt blir allt luddigare i avgränsningen mot EU:s byråkrati.
När mycket av återhämtningsfonden fokuserar på ”grön omställning” och ”digitalisering” är det svårt att skaka av sig uppfattningen att politikerna använder pandemin som en förevändning för att driva önskeprojekt. Projekt som invånarna aldrig ställt upp på under normala omständigheter. Redan nu varnar EU:s revisorer för risken att en del av pengarna inte går till det avsedda syftet.
Denna risk tydliggörs onekligen av att länder som kommer att erhålla stöd föreslår sänkt pensionsålder, förkortade arbetsveckor och införandet av medborgarlön. Det är givetvis upp till dessa länder att avgöra vad de vill finansiera; svenska skattebetalare ska dock inte stå för notan.
Med anledning av ovanstående vill jag fråga statsrådet Hans Dahlgren: