av Robert Hannah (L)
till Socialminister Lena Hallengren (S)
En del nyförlösta mödrar drabbas av psykisk ohälsa i form av förlossningsdepressioner och förlossningspsykoser efter att barnet fötts. Förlossningspsykoser drabbar i faktiska tal ett hundratal kvinnor varje år. Det är en relativt låg andel i jämförelse med hur många som drabbas av förlossningsdepressioner, varför förlossningspsykoser ofta hamnar i skymundan av förlossningsdepressioner
Insjuknande i förlossningspsykoser sker vanligtvis en kort tid efter förlossningen, och om kvinnan inte får adekvat behandling i tid finns det överhängande risk att kvinnan begår självmord eller skadar barnet.
Riksdagens utredningstjänst har inte lyckats hitta ansvariga personer inom regionerna för att få ut information eller tydliga svar om vilken vård kvinnor som drabbas av förlossningspsykos får. Det behöver därför tillsättas en utredning som får i uppdrag att kartlägga vilken typ av vård som kvinnor med förlossningspsykos får i de olika regionerna samt sammanställa vilken kunskap om förlossningspsykos som finns.
Kvinnor med förlossningspsykos eller grav förlossningsdepression placeras vanligtvis på ”vanliga” psykiatriska avdelningar och vårdas medelst lagen om psykiatrisk tvångsvård. Det bör istället, som i till exempel Storbritannien, Belgien och Australien, finnas särskilda ”mamma- och spädbarnsenheter” inom vården. På dessa mamma- och spädbarnsenheter bör mödravård och psykiatri samverka. Psykiatrer bör jobba med vetenskapligt belagda insatser mot förlossningspsykos och grav förlossningsdepression tillsammans med vårdpersonal från mödravården. Det förvirrade tillståndet för kvinnor med dessa diagnoser går ofta upp och ned, och det är bättre att befinna sig på en avdelning bland andra mammor, specialiserade psykiatrer och barnmorskor.
Kunskapen om förlossningspsykoser måste öka. Socialstyrelsen bör få i uppdrag att ta fram stödmaterial till regionerna för vilka behandlingsåtgärder man bör ge vid behandling av förlossningspsykoser. Det kan leda till minskade risker för såväl mor som barn. Förlossningspsykoser är oftast en tillfällig episod i livet. Vanligtvis tillfrisknar kvinnan, men för vissa blir konsekvenserna ödesdigra när kvinnan tar sitt liv eller skadar sitt barn. Vi måste göra allt i vår makt för att varje barn ska få växa upp med båda sina föräldrar. Därför bör Sverige införa en nollvision för antalet kvinnor som går bort i suicid till följd av förlossningspsykoser. Ingen mor ska dö förgäves eller skada sitt barn.
Mot bakgrund av ovanstående vill jag fråga socialminister Lena Hallengren