av Tobias Andersson (SD)
till Finansminister Magdalena Andersson (S)
Förr motiverade sjuklövern sin massinvandringspolitik med att det var lönsamt eller kanske till och med direkt nödvändigt för svensk ekonomi och välfärd. Argumentationen byggde i stort på anekdotisk bevisföring, och de som motsatte sig det fick inte sällan absurda retoriska motfrågor om vem som skulle köra taxi, vårda äldre eller baka pizza om Sverige inte fortsatte med massinvandring. Titt som tätt lutade man även ståndpunkten mot att det minsann fanns bevis på att invandring lönade sig – något som exemplifierades med de valloner som kom till Sverige under 1600-talet eller rapporten om att kommunen Sandviken tjänade över en halv miljard på invandringen.
Nu har Sandviken gjort miljonförlust och tesen om att dagens invandring till Sverige – bestående av lågkvalificerad asylinvandring från länder med väsensskild kultur – skulle utgöra en ekonomisk tillgång har övergetts av många. Argumentationen för stor invandring bygger nu mer på att det är humant eller påståenden om att det vore omöjligt att minska invandringen mer än vad regeringen uppger att de redan gjort.
Alldeles oaktat kvarstår att Sverige har ett påtagligt ekonomiskt utanförskap och att integrationen, även den ekonomiska, av utrikes födda varit ytterst bristfällig. Denna problematik underskattas och döljs när vi brukar begreppet ”sysselsättning” som en måttstock för den ekonomiska integrationen av utrikes födda. Trots detta hade Sverige 2018 det högsta sysselsättningsgapet i Europa mellan inrikes och utrikes födda. Det finns dock skäl att anta att invandrares etablering på arbetsmarknaden är ännu sämre än vad som syns i de siffrorna.
Detta framgår inte minst om man tar del av Entreprenörskapsforums rapport När blir utrikes födda självförsörjande, i vilken de utgick från begreppet ”självförsörjande” i stället för sysselsatta. Jag hoppas naturligtvis att ministern redan tagit del av denna men finner det ändock aktuellt att kopiera in det viktigaste från rapportens sammanfattning: ”En majoritet av utrikes födda i arbetsför ålder har under perioden 1990 till 2016 inte uppnått självförsörjning. År 2016 var drygt 600 000 utrikes födda i arbetsför ålder inte självförsörjande. Högt räknat var 28 respektive 35 procent av individer med härkomst i Afrika respektive Mellanöstern självförsörjande 2016. Motsvarande uppskattningar för inrikes födda och individer från våra nordiska grannländer låg på 73 procent. Självförsörjningsgraden är betydligt lägre än sysselsättningsgraden.”
Kanske föga förvånande för oss som från början sett problemen med den förda invandringspolitiken och avsaknaden av riktiga assimilationspolitiska åtgärder men eventuellt en ögonöppnare för andra. I efterdyningarna av rapporten har Johan Eklund, författare till rapporten, vd för Entreprenörskapsforum och professor vid BTH och Jönköpings International Business School uttryckt följande: ”För att komma till rätta med den låga självförsörjningsgraden och för att ge en rättvisande bild av det ekonomiska utanförskapet behöver Sverige både komplettera den officiella sysselsättningsstatistiken med statistik över självförsörjning samt, med detta som utgångspunkt, även införa ett självförsörjningsmål för den ekonomiska politiken.”
Med anledning av detta vill jag fråga finansminister Magdalena Andersson: