Interpellation 2020/21:442 Subventionerade anställningar

av Magnus Persson (SD)

till Arbetsmarknadsminister Eva Nordmark (S)

 

Dagens arbetsmarknadspolitiska program och subventionerade anställningar brister i resultat i form av reguljära anställningar. Det finns flera exempel på detta.  Enligt statistiken från 2019 gick 5 procent till reguljärt arbete efter att ha deltagit i extratjänster. Av de arbetslösa som haft introduktionsjobb gick 7 procent till reguljärt arbete. Av de som erhållit instegsjobb gick 5 procent till reguljärt arbete. Listan kan göras lång. Överlag går det att konstatera att regeringens insatser är dyra och ineffektiva.

Utifrån detta ställde jag en skriftlig fråga till arbetsmarknadsminister Eva Nordmark om vilka initiativ hon är beredd att ta för att komma tillrätta med dessa kraftigt bristande resultat. Arbetsmarknadsministern vill dock inte ta ansvar för problematiken utan hänvisar till den sviktande konjunkturen och till den budget som beslutades av riksdagen i december 2018 där medel till programinsatser minskade. Ministern återkommer vid ett flertal tillfällen i sitt svar till bristande resurser och ett minskat antal beslut från Arbetsförmedlingen. Hon pekar också på att vissa av insatserna inte har som primärt syfte att direkt leda till arbete.

Detta svar tyder på att arbetsmarknadsministern inte förstår problematiken som lyfts fram. Det är inte resurserna till åtgärderna som brister, det är resultatet av åtgärderna som brister. De som deltar i åtgärderna kommer inte ut i reguljära arbeten. De blir inte självförsörjande. Det enda som sker är att deltagarna tillfälligt försvinner från statistiken för öppet arbetslösa. Därefter återgår de till Arbetsförmedlingen och nya resultatlösa åtgärder. Organisationsförändringar på Arbetsförmedlingen har föga med resultaten att göra.

Utöver den statsfinansiella kostnaden bör man beakta eventuella undanträngningseffekter. Problematiken runt de subventionerade anställningarna är således mångbottnad. Grunden för problematiken ligger i flera år av diskussioner mellan olika partier om vem som satsar mest resurser på olika insatser, inte på vem som lyckas skapa en arbetsmarknadspolitik som ger resultat i form av reguljära arbeten.

Med denna bakgrund vill jag fråga arbetsmarknadsminister Eva Nordmark:

 

  1. Anser ministern att resultaten av de subventionerade anställningarna är på en sådan nivå att de motiverar den statsfinansiella kostnaden? 
  2. Om inte, vilka åtgärder avser regeringen att vidta för att komma tillrätta med den bristande effekten av den förda politiken?