av Magnus Oscarsson (KD)
till Statsrådet Jennie Nilsson (S)
För den som håller nötkreatur föreligger skyldighet att rapportera uppgifter till nötkreatursregistret CDB. Rapportering ska göras vid födslar, försäljning och export, köp och import, slakt på ett slakteri, slakt av djur för egen konsumtion, avlivade eller självdöda djur, vid tillfällig förflyttning till annan djurhållare samt om djur tillfälligt tas emot från en annan djurhållare.
Kalvar ska rapporteras 20 dagar efter sin födsel, och övriga händelser måste rapporteras in sju dagar efter att de inträffat. Om djurhållaren inte rapporterar till CDB sju dagar efter en in- eller uthändelse går djurhållaren miste om det nötkreatursstöd som djuret betingar. Sedan 2015 gäller att om du mottar ett nötdjur som den tidigare ägaren försenat rapporterat in till CDB mister du kreatursstödet för djuret. Man kan alltså också ärva någon annans förseelse.
Efter årsskiftet implementeras en diger sanktionsskala vid den händelse att du själv inte skulle hinna rapportera in en uppgift. Tidigare innebar en rapportering som överskridit tidsgränsen om sju dagar att du miste kreatursstödet för det aktuella djuret. Nu infaller dessutom ett avdrag på nötkreatursstödet för de djur som överskridit tidsgränsen. Om du äger tio djur och får ett elfte som du missar att rapportera inom tidsgränsen mister du kreaturstödet för det elfte djuret och drabbas dessutom av ytterligare ett avdrag. Du får då kreatursstöd endast för nio djur. Skalan växer sedan beroende på hur många djur du missat att rapportera, såtillvida att du kan drabbas av fullt avslag och sanktionstrappa innan du kan bli aktuell för nytt kreatursstöd.
Som så mycket annat har sanktionsskalan sitt ursprung i EU-kommissionen, som vill att incitamenten för att rapportera i tid ska vara motiverande. Att myndigheten vill känna till nötbesättningens sammansättning har också stöd i vår egen lagstiftning och motiveras med erfarenheter kring smittor som galna ko-sjukan.
Men för våra bönder framstår hetsen att på sju dagar rapportera in uppgifterna till CDB som en kontrast till det flertal år de själva får gå och vänta på utbetalningar av stöd. Det sällar sig också till allt annat man som lantbruksföretagare måste rapportera och redovisa. För många som verkar som lantbruksföretagare innebär indragna stöd tunga slag mot en redan skör lönsamhet.
För mig framstår det här och andra påbud av byråkratin som kontraster till den livsmedelsstrategi vi alla här i riksdagen arbetar för. Vi strävar i enlighet med livsmedelsstrategin efter en förenklad tillvaro som djurhållare, och även om motiven för den kunskap som ska samlas i nötkreatursregistret kan vara goda är den stränga sanktionsskalan och tidsgränsen för rapporteringen försvårande för djurhållaren.
Jag vill därför fråga statsrådet Jennie Nilsson: